Biskopsval

En biskopskandidat som förstår poesins betydelse

Olof Buckard satiriker och skriftställare
"Han vet något om den heliga osäkerheten, om paradoxen som trons rätta paradigm", anser debattören. Foto: Janerik Henriksson/TT, Marcus Gustafsson

Bengt Kristensson Uggla, en av kandidaterna till ny biskop i Stockholms stift, vet något om den heliga osäkerheten, om paradoxen som trons rätta paradigm, anser debattören.

”Det händer att jag önskar att alla kyrkmurar ska sprängas sönder och samman, så att evangelium kunde rinna ut till människorna.” Så drastiskt kunde Olov Hartman - författare och legendarisk direktor för Sigtunastiftelsen - uttrycka sig redan på 60-talet, i förtvivlan över kyrkans fjättring vid traditionstung envetenhet.

Hopp och förändring kunde visserligen höras som mantra i förra veckans kandidat-hearing inför biskopsvalet för Stockholms stift kommande tisdag.

Men det är rimligt att den som har sitt dagliga värv innanför murarna blir - utan att emellanåt själv förstå det - benägen att fungera som representant för status quo.

Prästkragen kommer av och till att tjänstgöra som ett strypkoppel.

Man vet att skicka sig inom makthierarkins arabesk på sätt som uppenbart eller outtalat förväntas.

I maktens intrikata atmosfär blir svankryggen lätt en bakvänd bugning

Anpasslighet blir viktigare än bibehållen ryggrad.

Detta på tal om det kända svaret på frågan beträffande handpåläggning i samband med biskopsvigning i en engelsk katedral: ”Vad händer där?”

Det dråpliga svaret blev: ”Man är i färd med att operera bort ryggraden på den knäböjande högvördigheten.”

I maktens intrikata atmosfär blir svankryggen lätt en bakvänd bugning, för att alludera på skalden Bertil Malmbergs poem ”Makten är svaghetens skråpuk”.

En katedral kan vara något oerhört uppfordrande och en välgörande reflex av en människas hela oefterrättliga jag. Trons väsen med dess våldsamma krängningar och krumbukter är i omlopp.

Det kan erfaras utomordentligt starkt i Nordens mäktigaste katedral, Nidarosdomen i Trondheim.

Skulpterade figurer i pelare och arkitraver ingår i ett slags antifoni. Drakar såväl onda som goda. Änglar och demoner, sällsamt blandade i ornament och muralmåleri ges en liturgisk funktion.

En människas fruktbara dubbelnatur av ande och smuts kan känna sig sedd och tillhörig.

En av aktuella nominerade biskopskandidater har i sitt författarskap tydliggjort trostillhörighet och andligt sökande jämte existentiell nyfikenhet som en oavlåtlig omvälvande och äventyrlig process.

Det gäller professor Bengt Kristensson Uggla. Han har företrädesvis gjort det i boken ”Katedralens hemlighet”.

Han har föredömligt sammanfattat sin breda och fördjupade teologiska orientering, sin insikt om vad tidsanda och storstadsteologi förutsätter, vilka extraordinära, rent revolutionära grepp som måste till för en kyrka, där medlemsantalet decimeras år efter år.

Det kan krävas en kännbar och kärleksfull kalfatring. (kritiskt granskning/nagelfaring)

Han vet något om den heliga osäkerheten, om paradoxen som trons rätta paradigm

Filosofen och teologen Kristensson Uggla är vid en jämförelse med de övriga nominerade fri från tidigare klerikala bindningar.

Däremot har han rik kunskap och erfarenhet vad angår dagens ledarskapsundervisning.

Framför allt har han i tal och skrift redovisat sin övertygelse om konstens och poesins ojämförbara möjlighet att härbärgera motsägelse, motsättning och konflikt i existentiella frågeställningar.

Med andra ord: Han vet något om den heliga osäkerheten, om paradoxen som trons rätta paradigm.

Jag erinrar mig ett tillfälle, när jag läste Gunnar Ekelöfs dikt ”Om Religion” för Stockholmsbiskopen Krister Stendahl, salig i åminnelse. Han blev mäkta förtjust och utbrast: ”Tänk att vara så begåvad, att besitta så mycken klokskap utan en enda timma på teologisk fakultet.”

Jag tror att min kandidat Bengt Kristensson Uggla, som har otaliga timmar på teologisk fakultet, ändå kan känna djup samhörighet med Krister Stendahl i detta hänseende.

I nämnda poem av Ekelöf står bland annat:

Religionen är den sanna konsten

men endast konsten är den sanna religionen

Konsten är djup osäkerhet

Religionen är djup ovisshet

Olof Buckard
satiriker och skriftställare

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.

Mer inom samma ämne