SLUTREPLIK. När det gäller haveriet med kyrkohandboken kan man notera att det blev bättre sista året, men enbart som följd av att de åtta-nio åren dessförinnan var en enda lång kullerbytta utför. Sådant är i vardagligt tal inte exempel på ständigt förbättringsarbete, utan på akut nödräddning, menar Thomas Grahl.
Vi tar kritiken på sådant allvar att vi alls inte – lättvindigt! – tänker berätta vad vi lärt oss av, och vad vi vill göra åt, de brister som nu har uppdagats helt utan vår förskyllan. Dessutom ställer sig maktens möteskalender i vägen för att svara på slika frågor. Sorry! Vi säger inget. Saken är alltför allvarlig, och vi har inte haft sammanträden.
Som illustration på vad jag ville peka på med frågandet kan man inte begära något tydligare än detta svar. Då spelar det mindre roll att frågorna var riktade direkt till personerna i kyrkotågets förarhytt, inte till kyrkostyrelsen. Antingen tycker de sig inte ha något att lära och göra, eller så vill de helt enkelt inte redogöra för vad de lärt och planerar. ÄB avstår helt från att signera dimbanken – måhända isolerad på missionsresa i utlandet. Taktiskt sett kanske klokt, oavsett anledning.
Just gällande haveriet med kyrkohandboken kan man notera att det visserligen blev bättre sista året, men enbart som följd av att de åtta-nio åren dessförinnan var en enda lång kullerbytta utför. Sådant är i vardagligt tal inte exempel på ständigt förbättringsarbete, utan på akut nödräddning. Därav revisionsgranskningen.
Kyrkan behöver tydligt en konstitutionell och organisatorisk uppryckning på alla nivåer. Svenska kyrkan är full av förnuftigt, kunnigt, visionärt och handlingskraftigt folk. Nuvarande utförslöpa är i stort självförvållad – även om den bär likheter med hur samhällssystemen rämnar. Ett haveri är sällan ödesbestämt. Gud hjälper ofta den som hjälper sig själv. Någon eller några i alla dessa beslutande församlingar bör väl kunna tänka, tala och handla?
Istället tigs det, och lämnas fritt för fortsatt ”ständigt förbättringsarbete” i maktens egen version. De tunga nomineringsgrupperna tiger. Biskoparna tiger. Istället för att säga till sig själva: ”Det är slut med att säga ’Vi får se hur det slutar’ ”, och handla därefter. Med tigandet följer tungt medansvar för hur det blir.
Eftersom jag vet hur makten kan låta bakom förhänget bör här deklareras: jag talar inte i egen sak. Sex års anställning och åtta år som förtroendevald i kyrkan är nog. Mitt bidrag är och förblir att fritt ställa nödvändiga frågor och lyssna efter hur det svaras.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR