En kyrka där olikheter respektfullt kan mötas

Josef Edebol, präst

Att ständigt göra sig av med de som för stunden är misshagliga, ger inte en lösning på omständigheten att människor faktiskt tycker och är olika

REPLIK

I Kyrkans tidning publicerades förra veckan en artikel av Gunnar Hillington Kvist som vill att Svenska kyrkans biskopar snabbt ska agera för att endast prästviga de som förklarar sig villiga att viga samkönade par. Han menar att detta bör ske, då kyrkan inte ska vara exkluderande: ”[…] vi brukar inte exkludera, vi känner inte Kristus som exkluderande – att exkludera är inte evangelium”. Det blir inkluderande, när alla äntligen viger alla. Utom, menar Gunnar, biskoparna. ”Varför fortsätter biskoparna viga […]?”. Vägen till den inkluderande kyrkan så antas gå genom en tilltagande exkludering. Måste det vara så?

Jag förstår dem som inom sig bär drömmen om den rena kyrkan, fri från det som är bristfälligt, ambivalent eller inkonsekvent, och mina sämre dagar underhåller jag liknande tankesätt. Som om helheten av kyrkans vigda och presumtiva tjänare är en ostbit man hittar i kylen på morgonen, som man med hjälp av en osthyvel kan frisera från de kanter man finner osmakliga. Denna lösning är artikelns Eureka-moment: ”Simsalabim – lösning fanns där ändå”. Att börja snickra på en, med ärkebiskop Antje Jackeléns ord, implicit ”[…] checklista för vad prästkandidater får anse i vissa frågor”, istället för en helhetsbedömning av personen (Kt.se 13/9-21).

Ett problem med denna hållning är att det finns något omedelbart opraktiskt med osthyvling-som-teologisk-hygien. För om en kyrkogemenskaps huvudsakliga strategi för att lösa åsiktsskiljaktigheter i icke-konstitutiva frågor är att utestänga de man själv inte håller med (under den Orwellianska förespeglingen av inklusivitet), finns det till slut ingen kyrkogemenskap kvar. Som Ärkebiskop Antje påpekar, ”[…] det kan bli en oändlig lista om man gör så”.

Beträffande sakfrågan hävdar Gunnar att de som inte förklarar sig villiga att viga samkönade par ”underkänner kärlek” eller inte ”accepterar alla”. Detta är tyvärr inte den maximalt välvilliga beskrivningen - problemet här är ju inte att några präster är alltför intresserade av att föra dagbok över hur folk är disponerade. Utan snarare att de är intresserade av att förstå vilka välsignelser som Gud ger, och som de därmed själva har mandat att ge. För prästen är ju i huvudsak intressant i vigselsammanhang därför att han eller hon förmedlar en välsignelse från Gud. Då förefaller det naturligt att prästen först undersöker vad Gud välsignar, utöver allt Gud har skapat (såsom t.ex. alla människor, djur, etc).

Att präster inte förklarar sig villiga att okvalificerat välsigna något, beror på att de inte kommit fram till ett visst svar på en teologisk fråga. Det enda som kan förändra den omständigheten är teologisk reflektion, inte politiska powertrips för att addera till denna checklista av vilka propositioner som gör en präst godtagbar. För att, som Gunnar, hänvisa till vad politiker tycker och sedan en månad har majoritet för, är ju inte per automatik hjälpsamt om man söker förstå vad Gud tycker. Såvida man inte går full medeltid och antar att åsiktsmängden hos Gud och skrået av politiker kan antas vara ekvivalenta. Och det är i synnerhet inte hjälpsamt, om det vid stickprov visat sig att politikerna ifråga kan visa sig sakna grundläggande färdighet, såsom att namnge evangelisterna (TV4nyheterna 16/9-21). Men dessa tar fram Svenska kyrkans ordning, vilken ju gäller, och det är inte vad som här diskuteras.

Det andra och kanske lika angelägna problemet är den djupare trovärdigheten som finns på spel här, inte minst inför den månghövdade skara som Gunnar åberopar. Artikeln påtalar att samkönade vigslar inte bara berör de 150 samkönade paren som årligen vigs i Svenska kyrkan. Utan också föräldrar, syskon, barn, vänner, kusiner, klasskamrater, lärare, släktingar, arbetskamrater, och så vidare. ”Det blir många som skakar på huvudet”, summerar artikeln, som antar att de alla innerst inne vill se blod, och tillfälligt kan blidkas genom att nalla ytterligare lite på prästosten. Simsalabim!

Att ständigt göra sig av med de som för stunden är misshagliga, ger inte en lösning på omständigheten att människor faktiskt tycker och är olika. Det är en undfallenhet för samtidens tendens att uppslukas av ständigt enklare och mer exkluderande dramaturgier, där den goda helheten bara är möjlig när vissa pekats ut och städats bort. Utredningar har, som ärkebiskop Antje påtalar, inte påträffat ett enda fall av diskriminering av samkönade par som vill vigas. Och om inte kyrkan kan vara ett försoningstecken ens i icke-konstitutiva frågor, där vi redan har en lösning som fungerar för alla, vad är hon då? Och hur ren måste kyrkokroppen bli, innan kusiner och klasskamrater som själva är lagda åt hållet av att föra dagbok, vill ha med henne att göra?

Kyrkan har här en möjlighet till en mera produktiv dygdsignalering, om det nu är det som avgör saken – att vara en plats som sammanför grupper som i alla andra sammanhang ”biter och sliter i varandra”. Att inte bara förmedla en vilja-till att städa undan livets ambivalenser, utan möta dem i former där de kan bli respektfulla och reflekterande. Att visa ett mikrosamhälle som faktiskt inte disintegreras av människors oförmåga att hantera olikheter, trots uppviglare som kommer med ständigt nya renhetslagar.

Kyrkan traderar texter som är två och tre tusen år gamla, vars gemenskap omfattar två millennier av historia, och fortsätter in i framtiden med nya utmaningar. Denna vidd kan vi från ett perspektiv, ta emot som en hjälp och övning, att sträcka vår empati och vilja till samförstånd utöver de gränser vi själva lever i. Ett annat perspektiv är att hyvla ner det som vi inte kan eller vill förstå, för att vad som ännu återstår av vår kyrkogemenskap desto mera ”skyndsamt” ska sko-hornas in för att perfekt sammanfalla med förmodade uppfattningar hos varje kusin, dopfadder och arbetskamrat.
Som GZA skaldar: en ”[…] suit and tie rap, that’s cleaner than a bar of soap”. Är detta allt vi psykologiskt är disponerade för att mäkta med idag? Och vad är kyrkans uppgift?

Det första av dessa perspektiv uttrycker ett välbehövligt och sällsynt exempel av storsinthet för vår samtid, som kyrkan i sin kulturella, historiska, och begreppsliga rikedom är unikt rustad att ge. Det andra av perspektiven, befäster samma gamla begär för samhällskroppens renhet. En aptit som, väl väckt, aldrig visat sig släckas.

Josef Edebol,
präst
 

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.