En majoritetsposition som medför ansvar

Channa Riedel

Det är något speciellt att utifrån en kristen majoritetsposition betrakta den andres religiösa praktiker.

Jag läser ordväxlingarna mellan Ludvig Lindelöf och Jesper Svartvik och blir beklämd över den raljerande ton med vilken Lindelöf avfärdar Svartviks insiktsfulla kritik.

Nu börjar Pesach, en vecka därefter den kristna påsken. Så infaller de ofta – nära men förklarligt nog med milsvida avstånd. Båda högtiderna har ändå – vill jag påstå – det gemensamt att det handlar om olika former av iscensättning av dramatiska bibliska berättelser som utgör ett kraftfullt fundament i de båda religionerna.

Det finns givetvis olika sätt att observera de båda högtiderna på beroende på var i världen vi befinner oss, vilken inriktning av de båda religionerna vi tittar på, vilka tolkningar som gjorts och görs. I Svenska Kyrkan pågår under påsken ett sorts påklädande och avklädande av kyrkorummets färger och utsmyckningar. Långfredagens allvarsamma tyngd gör sig påmind i de mest sekulära kristna familjerna; jag vet kristna med nästan obefintlig koppling till de religiösa praktikerna som fortfarande förknippar Långfredagen med stillhet och lugn.

Under Pesach står sedermåltiden i fokus, följd av just en rad regelmässiga ramar. Vi minns flykten från Egypten. Vi minns rädslan bakom de blodmärkta dörrarna när dödens ängel svepte över Egypten, vi äter matze därför att vi minns att brödet inte hann jäsa innan vi lämnade fångenskapen.

Det är intressant hur Lindelöf närmar sig en närmast sekulär läsning av de judiska praktikerna. Det är ett minst sagt kristet perspektiv att koppla samman de upprepande riternas rörelse med en sorts tomt ”måste” (eller ”ska” som är ordet Lindelöf själv använder). Det är också något speciellt att utifrån en kristen majoritetsposition betrakta den andres religiösa praktiker. En sådan position medför ansvar.

Därmed inte sagt att det inte inom den judiska traditionen skulle finnas samtal kring och olika åsikter kring hur den religiösa praktiken ska vara utformad. Det finns många olika sätt att vara jude. Lindelöf talar om bönen som ”en paus inför maten”. Ja, det är ju också ett annat sätt att tala om ”det regelmässiga” – det utgör just en paus i det vardagliga, i det vanliga sättet att tala om och betrakta världen. Bönerna är också ett sätt att insistera på det gudomliga i varje brödbit, i vinets droppar.

I september 2017 arrangerade NMR en tillståndsgiven demonstration genom Göteborg. Demonstrationen sammanföll med Yom Kippur – den judiska försoningsdagen. Jag sprang under dagen mellan den antinazistiska motdemonstrationen och synagogan. Jag kom från folklarmet rakt in i ett rum fyllt av intensiv bön och fastande människor. För mig kommer den upplevelsen för alltid vara en bild av det regelmässigas utsträckande mot friheten.

Channa Riedel 

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.