En spännande tid att vara kyrka

Torgny Wirén  präst i Jönköpings församling
En sak skulle jag vilja säga till människor när de kommer. En enda: Välkomna! Välkomna tillbaka!

När någon kommer – då kommer de för att de själva vill

Kungliga Dramaten, Sveriges nationalscen på Nybroplan i Stockholm, har varit stängd i ett och ett halvt år. Under den tiden gav Dramatens konstnärliga ledare Mattias Andersson ett uppdrag till alla skådespelarna: ”Om du bara hade en sista minut kvar att agera på Dramatens stora scen när teatern åter öppnas – vad skulle du då välja att framföra?”

48 skådespelare, alla – från unga, oprövade praktikanter till stora, etablerade stjärnor – fick en minut var. Och de tilldelades samma kläder: alla skulle komma in i likadana svarta overaller. En uppsättning som går under namnet: ”Den yttersta minuten”.

Det är inte bara Dramaten som drabbats av pandemin. Nu, när kyrkor och församlingshem åter öppnar. Om jag fick en minut på mig, en ”yttersta minut”. Vad skulle jag i så fall säga? Jag satte mig ner och bläddrade bland mina gulnade predikoutkast. Kanske kunde det handla om hopp och tro i en mörk tid? Eller en minut om försoning och nåd? Eller skulle jag använda min minut till att tala skapelseteologi och skapelseansvar? Eller möjligen människosyn, respekt och allas lika värde? Nej. Faktiskt inte. Om jag fick en enda minut nu när kyrkorna öppnar upp igen så skulle jag inte säga någonting av allt det där.

Ibland kan man fundera över vilken tidsepok det skulle vara mest spännande att vara kyrka i:

Kanske 1200-talet då Sverige kristnats men man ändå fick kämpa ganska mycket med rester av hednisk folktro och naturreligion?

Eller 1500-talets reformation då landet tömdes på kloster, en tid när lärda munkar och nunnor som kunde läkekonst, behärskade språk, jordbruk och byggnadskonst plötsligt deporterades och tvingades ut ur landet. Och lämnade prästen och kyrkan kvar.

Eller 1700-talets enhetskultur med konventikelplakat där länsman och kyrka hade befogenhet att straffa dem som inte tänkte och trodde som man skulle.

Eller kanske under andra halvan av 1800-talet när missionshus och bönhus växte fram som svampar ur jorden. Ofta bara några hundra meter från den gamla kyrkan. Och stridigheterna delade bygden mitt i tu.

Varje tid har haft sina svårigheter och sina utmaningar.

För mig finns det något kittlande i att försöka vara kyrka 2021. Vi kan inte längre kommendera en enda människa till kyrkan. Vi kan inte tvinga någon att vara med på en gudstjänst, att döpa sitt barn, att gifta sig i kyrkan. Eller att ha en kyrklig begravning. Det finns andra alternativ ifall man vill. Vi kan inte tvinga en enda familj att skicka sina barn till någon av våra barn- konfirmand- eller ungdomsgrupper. Vi kan inte styra de äldre att komma tillbaka till syförening, stickkafé eller våffelkvällar när vi öppnar upp igen. Och inte en enda körsångare i någon av alla körer kan vi kommendera tillbaka. Vi kan heller inte tvinga kyrkorådsledamöter och kyrkvärdar. När någon kommer – då kommer de för att de själva vill.

Jag vill inte vara kyrka för 100, 200 eller 500 år sedan. Jag vill vara kyrka nu. Jag vill vara en del av kyrkan när vi öppnar upp igen. Och om jag fick den där Dramatenfrågan, en minut på stora scenen. Då skulle jag inte vilja stå på scenen, inte ens i en predikstol. Jag skulle vilja ställa mig i kyrkans vapenhus. Eller i församlingshemmets foajé. En sak skulle jag vilja säga till människor när de kommer. En enda: Välkomna! Välkomna tillbaka! Ni är så innerligt välkomna hit!

Torgny Wirén 
präst i Jönköpings församling
 

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.