Får man döda ett barn?

Lennart Lindgren före detta generalsekreterare för Rädda Barnen. Förtroendevald Kyrklig samverkan i Visby stift

Foto: Getty

Barnrättsorganisationer och humanitära organisationer och politiker och Svenska kyrkan måste ryta till och tydligt markera sin avsky mot dödandet av barn som nu pågår var dag.

Får man döda ett barn. En märklig rubrik, eller hur? Livet är heligt. Inte en enda människa får dödas. Livet skall levas med glädje och respekt.

Men…. Om man dödar ett barn i vårt land då kallas det mord. Den skyldige får ett straff på 10 – 12 år. Men när den israeliska invasionen i Gaza hittills lett till att 18 000 barn dödas, då händer inget. Ingen hamnar i finkan. Det är tyst om denna förfärande siffra. Där varje enskild siffra rymmer ett barn - ett liv av glädje och utveckling. Dödandet innebär förlust och sorg för föräldrar och anhöriga. Vi ser det dagligen i TV, skräck och uppgivenhet. 

Det döda barnet är krigets ansikte. Ilskan och sorgen i mödrars ansikten. Inte bara i Gaza. Också i Ukraina, i Jemen för att nämna några aktuella konflikter. Barns liv släcks av en bomb, en kula, av hus som rasar. Och av hunger och sjukdomar som följer i krigens spår. Ständigt förspills barns liv.

Allt detta måste göras tydligt. Allt detta måste alla bli medvetna om även om det är svårt att ta in. Varje barn måste få leva sitt liv, få utveckla sin kapacitet, få bidra till sitt samhälles utveckling.

Någon kanske erinrar sig Stig Dagermans uppmärksammade novell ”Att döda ett barn” (1948). Handlar om en trafikolycka. En gripande historia, en klassiker i svensk litteratur. Handlar ytterst om barns rätt till liv.

För barn har rätt till liv, överlevnad och utveckling. Det stipuleras i FN:s barnkonvention och att barnets bästa alltid måste komma i främsta rummet. En särskild artikel stadgar barns rätt till skydd i väpnade konflikter, att alla tänkbara åtgärder vidtas för att säkerställa skydd av barn som berörs av väpnad konflikt. 

Ändå bryter krigsherrar medvetet mot konventionen. Men straffen uteblir. Och debatten uteblir. Barnrättsorganisationer och humanitära organisationer och politiker och Svenska kyrkan måste ryta till och tydligt markera sin avsky mot dödandet av barn som nu pågår var dag. Ändå är det så tyst, även från kyrkan som har att värna det heliga Livet.

Det självklara och viktiga budskapet nu: Barn måste få vara en fredad zon i krig och konflikt.

Och svaret på frågan i rubriken: Nej, man får aldrig döda ett barn.

Lennart Lindgren
före detta generalsekreterare för Rädda Barnen. Förtroendevald Kyrklig samverkan i Visby stift

 

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.

Taggar:

Krig Israel Gaza

Prenumerera på Nyhetsbrev

3 Kommentar

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Du måste vara inloggad för att kommentera. Klicka här för att logga in.

Karin Janfalk
Instämmer hundra procent. Tack Lennart Lindgren.
Lars H Gustafsson
Håller helt med. Ett barn får aldrig dödas. Det som skrämmer allra mest nu är ändå omvärldens tystnad. När inte bara demokratin är hotad på allt fler håll utan också respekten för mänskliga rättigheter och humanitär rätt. Liksom, förstås, allt vad kristen etik står för. Våra barn och barnbarn kommer aldrig att förlåta oss om vi är tysta nu.
Ann-Britt Wrenner
Håller givetvis också med. Det borde vara självklart att fördöma vad som sker i Gaza. Men det är väldigt tyst och det tycker jag är skrämmande. Bryr vi oss inte? Värderar vi människoliv så olika? När man protesterar kommer genast kommenterar om att det minsann var Hamas som började. Kanske finns också en rädsla för att uttrycka sig antisemitiskt. Men mest beror nog tystnaden på likgiltighet.