Kristen tro

Farväl till avlägsen Gud

Peder Thalén professor i tros- och livsåskådningsvetenskap
Hindret är kyrkan själv. Det nuvarande kyrkliga språket är inte användbart för att identifiera Gud i vardagen och kan därför inte fungera relationsbyggande, anser debattören.⇥ foto: Getty Images

Att tro på Gud behöver inte vara svårt. Men vid uppståndelsen tar det stopp. Hur har det blivit så? Vilka är hindren? frågar Peder Thalén.

Nu närmar sig påskhelgen. Kyrkoårets höjdpunkt. På påskdagen förkunnas Jesu uppståndelse i alla kyrkor. 

Det kan vara rätt gott om folk i kyrkan under påsken. Hur reagerar man på budskapet om uppståndelsen? Reagerar man alls? Någon kanske rycks med. Åtminstone för stunden. De flesta låter budskapet glida undan. Man lyssnar, men lite förstrött. De är ju inte direkt någon nyhet det handlar om. Huvudsaken är att det är vackert i kyrkan, en fin stämning. En del tänker sig kanske att man inom kyrkan säger detta om Jesus mest för formens skull. Det hör liksom till ritualen.

Uppståndelsen är kanske det mest svårsmälta inslaget i Svenska kyrkans tro. Att tro på Gud behöver inte vara svårt så länge det handlar om en diffus tro. Men vid uppståndelsen tar det stopp. Det går bara inte att ta till sig den som en reell händelse. Hela tanken känns avlägsen. Hur har det blivit så? Beror det på framväxten av en vetenskaplig världsbild? Har människor blivit mer rationella i dag? Vilka är hindren?

Hindren har inget direkt samband med vetenskapens inflytande. Att någon skulle stiga upp ur graven var lika osannolikt på Jesu tid. Då som nu visste folk att detta inte händer. Det är ingen vetenskaplig upptäckt att döda människor förblir döda. Ändå levde de första kristna i en stark förvissning om uppståndelsen, såväl Jesu uppståndelse som den egna kommande. Nya testamentet andas uppståndelse – de olika delarna är skrivna inifrån en sådan levande tro.

Var det fråga om en masspsykos?

Ett påtagligt hinder utgör de kulturellt nedärvda föreställningarna om vad den kristna tron på en uppståndelse handlar om. Nuförtiden uppfattar man den ofta som en ”filosofisk sanning”, ett kristet svar på den allmänna funderingen om vad som sker efter döden, något som bara kan besvaras med gissningar varav det kristna alternativet för många ter sig som det minst sannolika.

I ljuset av denna sekulära föreställning blir det obegripligt hur människor på bibelns tid kunde vara så säkra på uppståndelsens realitet. Var det fråga om en masspsykos?

För de första kristna var uppståndelsens innebörd en helt annan. De levde redan i en nära relation till Gud, en makt som bekräftade sin närvaro i såväl stora händelser som i det vardagliga skeendet. Det var otänkbart att Gud skulle avbryta denna relation i döden. 

Grunden för uppståndelsetron var alltså inte filosofisk spekulation, utan vad vi kan kalla för en ”relationell visshet”. Den Gud man gradvis lärt känna som en förnyande kraft skulle inte kunna handla på ett annorlunda sätt. 

Den relationella vissheten må vara bortglömd, men den är inte irrationell eller ovetenskaplig, rymmer inga konstigheter. Därför finns det inte några principiella hinder för att denna icke sekulära form av tro på uppståndelsen, grundad på den tillit till Gud som kan födas i en relation, skulle kunna återvända och på nytt bli ett nav i den kristna tron. 

Upplysningens kollektiva livsprojekt har drabbats av utmattning och kommer förmodligen inte att saknas av så många.

För att detta ska kunna ske finns det egentligen bara ett större hinder förutom den sekulära kulturens blindhet för uppståndelsens innebörd. Vilket är det?

Hindret är kyrkan själv. Enkelt uttryckt är det nuvarande kyrkliga språket inte användbart för att identifiera Gud i vardagen och kan därför inte fungera relationsbyggande. 

Det har en inneboende abstrakt karaktär, frikopplade formuleringar blandas med allmänna deklarationer, vilket får till konsekvens att Gud förvandlas till en avlägsen storhet, en Gud utanför livet.

Kyrkans språk är fortfarande bundet vid, om än i en uppmjukad form, den klassiska teologins förtingligande sätt att hantera gudsfrågan: ersättandet av liv med lära. Så länge detta språkbruk råder i kyrkan har uppståndelsetron svårt att växa fram inifrån hos människor. 

Allt hänger på kyrkans eget vägval. Det är inte bara de principiella hindren som kan lämnas bort. Några större hinder av kulturell art finns inte heller för att tron på en uppståndelse så småningom ska kunna återfå, kanske i en fördjupad form, mycket av den självklara roll som den en gång hade i västerlandet. 

De senaste hundra årens experiment – i vår del av världen – att behandla människan som en rakt igenom ändlig varelse är, som jag ser det, under avvecklande. Upplysningens kollektiva livsprojekt har drabbats av utmattning och kommer förmodligen inte att saknas av så många. Vi vet nu vad det innebär och kan lämna det bakom oss. Är inte allt redan prövat?

Majoriteten av Svenska kyrkans medlemmar har redan lösgjort sig från den kyrka man tillhör. Nu behöver resten av kyrkan följa efter. Ta ett långsamt farväl till den avlägsne Guden. Övergå från religion till relation.

Peder Thalén
professor i tros- och livsåskådningsvetenskap vid Högskolan i Gävle

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Mer inom samma ämne