Folkkyrkans särdrag hindrar att gemenskaper bildas

Anders Kristoffersson, teologie magister, kyrkvärd

Predikan borde bygga de gemenskaper genom vilka bibliska berättelser och trons språk omtolkas, lever vidare och förmedlas utåt.

Partier, folkrörelser och kyrkor har under lång tid förlorat medlemmar. En förlust som inte kompenserats av nya meningsgivande miljöer.

Men gemenskaper, med sina djupa värderingar, behövs för att stärka människors livsmod så att de kan vara med och försvara det allmänna goda. Som alla människors lika värde.

Ett värde som utmanas av migrationskriser och globaliseringens följder. Grupper som exkluderar människor av annan etnicitet växer. Då behövs grupper som ger människor hopp och kraft att verka utåt.

Vår svensk-lutherska folkkyrka har särdrag som motverkar att gemenskaper bildas. Ett dubbelt arv från Martin Luther och Einar Billing, folkkyrkans teolog. Som gör det svårt att forma gemenskap i kyrkan.

Det finns flera Luther. Han var ingen systematiker och teologin formades av reaktioner på olika händelser. Med en revolutionerande kärna, rättfärdiggörelsen enbart genom tro. Men det är ännu i dag en öppen fråga vad detta mer i detalj säger om förhållandet mellan tro och gärningar och om hur moral, mänskligt och kristet liv hänger ihop.

En stark betoning av tro framför gärningar riskerar att göra tron till en exklusiv relation mellan individen och hens Gud. Församlingsgemenskapen tunnas ut. Sonen dominerar i treenigheten.

Mot detta lyfter skapelseteologer fram Luthers tal om kallelsen in i vardagen. Även här blir församlingsgemenskapen tunn. Fadern dominerar treenigheten. I stället för Sonen. Men var är Anden?

Billings bild av kyrkan har beskrivits som en huvudfoting: Betoningen av Guds förekommande nåd reducerar kyrkan som social kropp. En församling där andra än anställda är aktiva ställs gärna mot idén om en öppen folkkyrka. Utrymmet för ideellas delaktighet minskar.

Det finns också ett individualiserande drag hos Billing: Det som var ett folk under GT-tid har genom Guds inkarnation i Jesus Kristus, och under historien därefter, via reformationen, förvandlats till enskilda individer.

Utan utvidgade gemenskaper blir det inte heller mycket av vårt viktiga lärande. Här är nyckeln till den konkretisering av programmet som Jonas Eek efterlyst. Utan gemenskaper utöver altarets, inget lärande.

Billing formade sin teologi för en kyrka som vilat i statens famn i flera århundraden. Gemenskap i kyrkan var tidigare (nästan) detsamma som att bo i Sverige.

Efter år 2000 lever vår kyrka ännu i minnen från Billings tid. I samspel med arvet från den Luther som individualiserade tron och öppnade för sekulariseringen. Som gjorde människor myndiga. Men utsatta för ensamhet. Utan gemenskaper.

Nu kan dessa tolkningar av Luther och Billing problematiseras.

Under senare årtionden har luthersk teologi fått nya drag. Luthers beskrivning av syndafall, arvsynd, nåd och människans natur, har lästs på nytt. Hans tudelade människa, en inre fri och en yttre tjänande, har omtolkats. Till att vi lever samtidigt inför Gud och medmänniskor. Där kropp och själ hör samman.

I luthersk teologi blir Anden gärna perifer. Men vi behöver praktiker, egna och i gemenskap, där vi möter Anden, också utanför epiklesen i nattvardsbönen. Så får hela treenigheten kropp i det yttre. Inte bara Skaparen och Befriaren utan även Livgiverskan.

Mot bilden av kyrkan som huvudfoting har ställts Gustaf Wingrens tal om skapelse och kallelse där människor sänds ut som ”utspridd” kyrka.

Men för Wingren var predikan med stort P central: Det är genom predikan människan möter skapelsens krav och går ut i tjänst.

När får vi ett biskopsbrev om predikan som diskuteras lika intensivt som det om nattvarden? För inte är ord-religionens tid förbi? Där framtiden bara finns i den ”levda kyrkan”? Bortom talat ord och skriven lära.

Men än så länge borde predikan i gudstjänsten, inte bara sakramenten, bygga de gemenskaper genom vilka bibliska berättelser och trons språk omtolkas, lever vidare och förmedlas utåt. Gemenskaper som utvidgar den altarets sakramentala Kristi kropp som förmedlas i dop och nattvard.

Utan utvidgade gemenskaper blir det inte heller mycket av vårt viktiga lärande. Här är nyckeln till den konkretisering av programmet som Jonas Eek efterlyst. Utan gemenskaper utöver altarets, inget lärande.

Men då krävs teologisk reflektion. Den stora avdelningen för kyrkoliv vid kyrkokansliet har som central uppgift att ”utveckla Svenska kyrkans diakonala arbete och teologiska självförståelse som evangeliskt-lutherskt trossamfund”.

Anders Kristoffersson
teologie magister, kyrkvärd, förtroendevald

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.