Fri rätt att välja församling leder till segregering

Bengt Olof Dike tidigare kyrkomötesledamot

Fri församlingsrätt i Svenska kyrkan är ingen bra idé. Den leder till församlingssegregering och en splittrad kyrka, skriver Bengt Olof Dike i en replik till Staffan Rönnegård. 

Prosten Staffan Rönnegårds reaktion mot att den älskade psalmen Fädernas kyrka i Sveriges land avskaffades för drygt tre decennier sedan av en tanklös majoritet i kyrkomötet är nog den enda, som många av oss i Svenska kyrkan verksamma kan dela i hans långa eländesbeskrivning av fädernas kyrka. 

Ska man tro den är kyrkan och därmed prosten själv försedda med sekulariserade makthavares tvångströja, som är kommunalmärkt. Kyrkan är därmed redan nu – eller håller på att bli – sekulariserad. Detta är de politiska partiernas fel som har mage att ställa upp i kyrkovalen. Den dubbla ansvarslinjen är blott ett minne, trots att den är fastslagen i kyrkoordningen. Och medlemmarna får inte fritt välja församling. Och, vilket ju då är en följd av allt elände, Svenska kyrkan får inte vara kyrka!

Jaså, vem eller vilka har förbjudit kyrkan att vara Guds hus, prisa Herren, sätta missionen och dess befallning främst: att gå ut i hela världen och göra alla folk till lärjungar? Känner sig Staffan
Rönnegård verkligen iklädd en åtstramande tvångströja och därmed förhindrad att utöva sitt viktiga ämbete? Det tror jag inte ett ögonblick. Om jag har fel, måste han beskriva tröjans stil och storlek och berätta vem som har kommenderat honom att bära det obekväma plagget.

Som en röd tråd i hans artikel löper också misstron och oviljan mot partier och politiker i de folkvalda beslutsorganen rörande den kyrkliga organisationen. Han suckar djupt över att ett par partier dominerar kyrkomötet och efterlyser nya nomineringsgrupper där, dock utan att förklara vad man ska göra med partier, vilka i varje val hittills fått ett överväldigande väljarstöd.

Jag tvingas ibland i debatten påminna om att två av de tre så kallade partipolitiskt obundna grupperna faktiskt har gått kräftgång i de senaste valen. Och låt oss komma ihåg att partierna har funnits i den kyrkliga beslutssfären sedan 1930-talet. Varför var allt då, och i decennier därefter, frid och fröjd, innan några missnöjesgrymtningar började höras några år före millennieskiftet 2000?

Sedan sällar sig prosten till dem som förespråkar fri församlingsrätt i Svenska kyrkan. Det är ingen bra idé. Snabbt leder den till en församlingssegregering och en splittrad kyrka: vissa medlemmar väljer att hoppa över till en annan församling, därför att de kanske lika mycket gillar dess kyrkoherde som de ogillar sin egen församlings.

Andra flyttar helt sonika sin tillhörighet av ekonomiska orsaker: den som lockar har lägre kyrkoavgift. Flera andra skäl till strömhopp över församlingsgränserna kan nämnas. Det finns minsann tillräckligt med ekonomiskt svaga församlingar för att kyrkan med emfas ska motsätta sig ännu flera, som riskerar bli utarmade om deras medlemmar sätter flykten i system!

Den missnöjde prosten tycker heller inte att den dubbla ansvarslinjen ger prästerna tillräckligt med inflytande, vilket möjligen har sin grund i att kyrkoråden och inte domkapitlen är prästernas arbetsgivare. Men varför skulle en arbetsgivare på långt geografiskt avstånd från uppkommande problem vara bättre skickad att lösa dem, än beslutsfattarna och prästerna på platsen? Ingen region eller kommun vill ju att deras högste tjänsteman – region- respektive kommundirektören – skall utses av deras samlade organisation SKR (Sveriges kommuner och regioner).

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.