Frågan om prästers anställning går hand i hand med frågan om att göra församlingens förtroendevalda tydligare medvetna om att även de står under stiftets och biskopens tillsyn, anser debattören.
Det har varit intressant att följa den senaste tidens debatt om att återföra prästers, främst kyrkoherdars, anställning till stiften. Det är en debatt som länge varit efterlängtad. Men det har också varit en skrämmande läsning. När biskop Tyrberg vittnar på olika sätt om hur en del församlingar fullständigt struntat i kyrkoordningen vid tillsättningar och avsked/uppsägning så blir man faktiskt rädd.
Men samtidigt kan jag inte låta bli att se en felkoppling mellan orsaken till problemen och lösningarna på dem i den nuvarande debatten. Tanken med att återföra prästers anställning till stiften är att koppla prästens anställning till stiftens jurisdiktion, inte till församlingen. Om man klart kan se att skulden i en konflikt i en församling ligger på prästen, då är det verktyg som biskop Tyrberg efterfrågar riktigt. Den kanske främsta vinsten tror jag dock ligger i det strategiska arbetet med församlings- och pastoratssammanslagningar, Då kan stiften använda detta redskap och kalla präster till nya tjänster så att det inte uppstår en möjlig konflikt mellan dem som inte fick den nya chefstjänsten och den som fick den.
Men i de fall som tagits upp under denna försommar, där man kunnat se att roten till problemen legat hos de förtroendevalda, inte hos prästen, då blir situationen annorlunda. Om man då lyfter bort prästen men inte har verktyg att agera mot de förtroendevalda som bryter mot kyrkoordningen så kommer sjukdomen i församlingen att bestå.
Det måste vara möjligt att i enlighet med demokratiska spelregler kunna avsätta förtroendevalda under deras mandatperiod.
För några år sedan skrev jag en debattartikel om detta i Kyrkans Tidning. Jag pekade på kyrkoordningens brister och talade om att förtroendevalda kan göra som de vill, till och med strunta i kyrkoordningen. De senare åren har detta problem eskalerat. Det finns flera exempel på kyrkorådsordföranden som förstått detta och offentligt uttryckt att man inte bryr sig om kyrkoordningens, stiftens eller biskopens funktion.
Då förde jag fram idén att även församlingens förtroendevalda måste kunna ställas under stiftets tillsyn på ett tydligare sätt. Det måste kunna vara möjligt att i enlighet med demokratiska spelregler kunna avsätta förtroendevalda under deras mandatperiod, utan att mandatfördelningen i församlingen förändras.
Att lyfta bort en präst ur en församling när det uttryckligen visar sig att kyrkoråden inte följer kyrkoordningen är inte rätt väg att gå. I den civilrättsliga världen hade sådana beteenden lett till skarp kritik och kanske åtal, om inte ansvariga förtroendevalda avsatts av den egna partigruppen innan dess.
Det är på alla sätt viktigt att föra debatten om att återföra prästens anställning till stiften. Men ett beslut i den riktningen kan också innebära vidare problem för den enskilde prästen om det inte samtidigt talas om att införa en tillsynsinstans som kan agera mot de fåtal förtroendevalda som inte följer kyrkoordningen.
Det är alltid segraren i en konflikt som skriver historien och segraren i en sådan här fråga är de som blir kvar; inte den som lyfts bort. Efterkonstruktionsarbetet i en församling när man försöker rättfärdiga sitt beteende innebär nästan alltid att den som slutade är den som stämplas som syndabock i alla fall.
Därför vandrar frågan om prästers anställning hand i hand med frågan om att göra församlingens förtroendevalda tydligare medvetna om att även de står under stiftets och biskopens tillsyn. Det behövs en debatt om detta på alla nivåer inom Svenska kyrkan, från församlingsnivå till nationella kyrkomötets nivå. För mig är det klart att dessa två frågor måste debatteras, utredas och beredas samtidigt. Vågar aktörer i Svenska kyrkan ta den debatten?
Anders Sterzel
präst i Skara stift
Redvägs församling
LÄGG TILL NY KOMMENTAR