Fortsätt sända - men höj kvaliteten och kompetensen!

Eva Cronsioe, präst och f d TV-producent
Arkivbild.

Lansera en kyrklig utbildningsplattform och pedagogisk resurs som hjälper församlingarna att utnyttja den numera enkla tekniken på bästa sätt.

Kyrkokansliets kommunikationsavdelning: här har ni en utmaning.  

Fortsätt med streamade gudstjänster efter pandemin, utropar Gunvor Hagelberg och Hans Olov Andrén på debattplats i Kyrkans Tidning. 

Till detta är det bara att säga ja och amen – men det finns också all anledning att problematisera Hagelbergs och Andréns slutsatser och recensioner av den flora av gudstjänst-sändningar som nu finns tillgängliga på kyrknätet för den intresserade.

”Om man försöker vara proffsig och sända med flera kameror, göra närbilder på textläsare, organist och predikant blir känslan TV-program, inte gudstjänst”, konstaterar artikelförfattarna.

Gör tankeexperimentet att översätta resonemanget till exempelvis bokförlaget Verbum, församlingarnas hemsidor – eller varför inte Kyrkans Tidning. 

Varför formge böcker och omsorgsfullt välja typsnitt när man kan trycka ut författarnas manuskript direkt ur skrivaren? Varför ägna tid och kraft åt layout och snygga bilder på en hemsida när man helt enkelt bara behöver skriva in det man vill ha sagt direkt på webben? 

Och varför redigera och layouta tidningssidor och göra slagkraftiga rubriker och ingresser när man kan reproducera artiklarna rätt upp och ner?

Var och en kan ju fundera på svaret själv, men jag tror de flesta är överens om att både läsbarhet och tillgänglighet till mycket stor del skulle försämras. Vi skulle få svårt att hitta det som berör och intresserar oss. Eller det som vi inte visste fanns men plötsligt fick hjälp att upptäcka. 

För den som saknar Hagelbergs och Andréns gudstjänstvana riskerar ”tittskåpet” däremot att mest kommunicera distans och utanförskap. 

Många skulle missa ett innehåll som hade kunnat tillföra dem något väsentligt, medan endast de riktigt specialintresserade skulle göra sig besväret att ge sig i kast med materialet.

Idag lever vi i ett medielandskap med bildtränade konsumenter, där tusentals avsändare konkurrerar om vår uppmärksamhet och där alla slags pockande budskap finns bara ett knapptryck bort. 

Det är just där som den goda formgivningen och det omsorgsfulla bildarbetet som fångar vårt intresse, blir den dörröppnare som behövs för att vi ska vilja följa med i berättelsen/kommunikationen istället för att klicka oss vidare. 

Att estetiken har betydelse om man vill nå fram med sin kommunikation är dessutom inte en åsikt, utan en insikt som är väl grundad i både kommunikationsforskning och, som det heter, ”beprövad erfarenhet”. 

Det har helt enkelt att göra med vad ögat dras till och hur vår hjärna fungerar och tolkar. När det gäller bildmediet är dessutom känslan som förmedlas av avgörande betydelse för att vi ska bli engagerade nog att stanna kvar och budskapet kunna nå fram.

Själv hade jag förmånen att få arbeta med dessa spännande frågor under det dryga decennium då jag var verksam som programledare och producent vid redaktionen för religion och livsåskådning på Sveriges Television, fram till år 2000 då jag sadlade om för att bli präst. 

Under otaliga konferenser med europeiska och nordiska kollegor verksamma inom religions-TV, liksom i interna samtal på redaktionen och i dialog med både tittare, publikundersökare och religionssociologer, fick vi möjlighet att vrida och vända på frågorna om vad som händer med gudstjänsten när den slangas in i bildmediet. Vad konstituerar en gudstjänstupplevelse i TV/på bildskärm? Och vem kan tillgodogöra sig den?

Gunvor Hagelberg och Hans-Olof Andréns artikel illustrerar och bekräftar ganska väl de lärdomar vi drog av dessa ingående samtal och efterforskningar. Låt mig förklara:

Det finns många intresserade och duktiga yngre människor i våra kyrkor som har utmärkt kompetens på det här området. Det finns också en mängd pedagogiska resurser på nätet för nybörjaren om hur man kan använda och utveckla tekniken. Ta dem i anspråk!

Man kan grovt sett dela in de televiserade gudstjänsterna i två huvudformer – låt mig i brist på bättre begrepp karaktärisera dem som ”titt-skåpet” kontra ”det transcenderande rummet”. I ”tittskåpet” får vi kika in i ett kyrkorum där det pågår en gudstjänst. 

Präster, kyrkvärdar och musiker agerar tillsammans med en gudstjänstfirande församling i en rit som pågår i ett bestämt rum som kameran redovisar. Det besynnerliga i coronatiden är dock att en viktig beståndsdel fattas: nämligen delaktiga människor i bänkarna och vad är det då man sänder? Ett slags kyrklig teater?

”Titt-skåpet” fungerar utmärkt väl för de tittare som likt Hagelberg och Andrén är vana kyrkobesökare, som spontant kopplar på kroppsminnet av hur det är att sitta där i bänken tillsammans med de andra och som är väl hemmastadda i liturgi och psalmer. 

Den egna kulturella kompetensen blir avgörande för gudstjänstupplevelsen – det som känslomässigt bryggar över den distans som ”tittskåpet” ohjälpligt utgör, eftersom vi de facto är åskådare till det som pågår i rutan. Hagelberg och Andrén kan här jämföras med de riktigt specialintresserade i det inledningsvis anförda exemplet.

För den som saknar Hagelbergs och Andréns gudstjänstvana riskerar ”tittskåpet” däremot att mest kommunicera distans och utanförskap. 

Det ska mycket till för att en genomsnittlig halv-sekulariserad tittare ska vilja stanna upp i Facebookflödet vid en tämligen ödslig helbild där någon avlägsen figur står och pratar på håll, eller man hör att någonting sjungs utan att man uppfattar orden - och där hjälper det tyvärr inte med en närbild på några siffror på en psalmtavla, som artikelförfattarna föreslår. 

Kan avsändaren däremot etablera ”det transcenderande rummet” kan samma tittare dras in, engageras och bli både berörd och delaktig i det som kommuniceras.

I ”det transcenderande rummet” handlar det mycket om närbilder, halvbilder och ögonkontakt. Kroppsspråket, det mänskliga ansiktet och inte minst blicken står för cirka 55 procent av vår kommunikation med andra människor, enligt modern neurovetenskaplig forskning, medan orden utgör cirka 45 procent. 

Dessutom vinner alltid bilden över orden – därför behöver ord och bild så att säga sända samma budskap och både bildval och ljudkvalité signalera samma omsorg om tittaren.

Av kollegorna på BBC lärde jag mig uttrycket: ”i TV kommunicerar du inte med en publik på 100 000, utan med 100 000 publiker på en.” 

Har den som predikar i kamera en levande förståelse för att på andra sidan den där linsen sitter en människa framför sin padda eller mobil med sin längtan och sitt bultande hjärta – då kommer förkunnelsen att ”gå genom rutan”. 

Då kommer ett rum att etableras där både sändare och mottagare blir delaktiga, och där såväl ovana som kyrkvana kan känna sig tilltalade och välkomna. 

Detta kräver ingen särskild egenskap hos förkunnaren annat än att verkligen vilja nå den där människan på andra sida linsen – och att fotografen törs gå tillräckligt nära för att kommunikationen ska gå fram.

Kan man dessutom lägga in vilsamma helbilder, hitta några vackra närbilder på detaljer i kyrkorummet och få se de solister eller musiker som medverkar, så ökar man rummets ”transcendens”. 

Det är ju så det fungerar när vi är fysiskt på plats i kyrkorummet också. Inte sitter vi och glor rätt fram i koret i en timme, utan vi låter blicken vandra och vila i det rum som också i sig har en genomarbetad estetik med syfte att hjälpa gudstjänstfirarna in i budskapet.

Kan vi dessutom lägga ut psalmtexter och böner i bild hjälper vi människan där hemma ännu en liten bit längre in i det gemensamma rummet, där det blir möjligt att stämma in och göra orden till sina egna.

På min tid behövde vi stora OB-bussar, parabollänkar och horder av tekniker och för att sända gudstjänst. I dag räcker det med en mobiltelefon i nödfall, men ännu hellre med att satsa ett par tusenlappar på en kompaktkamera med zoomfunktion och wifi-anslutning, en extern mikrofon plus en så kallad cam link att sätta i laptopens USB ingång – så kan man livestreama eller (ännu bättre!) förproducera via datorn med oväntat stora möjligheter och dessutom dubbelkopiera in text. 

Det finns många intresserade och duktiga yngre människor i våra kyrkor som har utmärkt kompetens på det här området. Det finns också en mängd pedagogiska resurser på nätet för nybörjaren om hur man kan använda och utveckla tekniken. Ta dem i anspråk!

Men då blir det ju TV-program istället för gudstjänst, invänder Hagelberg och Andrén. Just det! Kruxet är ju att även den form som de förespråkar de facto är ett TV-program, men tyvärr ett ganska påvert och ineffektivt sådant – givet att man vill nå längre än till de ”redan frälsta”, förstås. Vill vi det, på allvar?

I denna tid då så många människor brottas med rädsla och stora existentiella frågor borde vi satsa stort på att göra oss mer tillgängliga för alla dessa människor som är våra församlingsbor men inte kommer till kyrkan, som kanske betalar sin medlemsavgift men funderar över värdet av att vara med. 

Så låt oss lägga ner mer kraft på att nå igenom mediebruset med evangelium, det goda budskap som vi har anförtrotts – och varför inte lansera en kyrklig utbildningsplattform och pedagogisk resurs som hjälper församlingarna att utnyttja den numera enkla tekniken på bästa sätt? Kyrkokansliets kommunikationsavdelning: här har ni en utmaning.

Summa summarum: väldigt gärna fortsatt livestreaming och användande av bildmediet även efter corona. 

Men, för Guds skull, höj kvalitén och kompetensen! I dag finns alla möjligheter för detta inom räckhåll för vem som helst, om bara viljan och förståelsen för uppdraget finns.

Eva Cronsioe
präst och f d TV-producent

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.
Enormt bra skrivet och kan bara hålla med!