Församlingsråden ska vara huvudansvariga för församlingslivet, anser debattören.
Pastoraten har blivit maktcentrum som är ytterst ovilliga att släppa ifrån sig något verkligt inflytande.
Bengt Inghammar skriver klokt under rubriken ”Församling eller försmalning” om församlingar som ingår i pastorat. Han är inte ensam om att ha uppmärksammat den problematik som byggdes in när kyrkomötet beslutade enligt strukturutredningens förslag i Närhet och samverkan. Redan 2015 påpekade Anders Bexell i denna tidning under rubriken ”Stärk församlingsråden” att kyrkoordningen borde ändras för att visa att församlingsrådet ska ha huvudansvar för hela den grundläggande uppgiften i församlingen, och på så sätt verkligen bli den primära enheten i Svenska kyrkan.
Sedan drygt tre år sitter jag i ett församlingsråd i Göteborg, och de enda beslut vi i realiteten fattar är att utse kyrkvärdar och ange ändamål för församlingskollekter. Allt annat av vikt bestäms antingen i kyrkorådet eller av kyrkoherden, och vår kyrkoherde säger rent ut att ”församlingsråden kallas för församlingarnas styrelse, men de är ju inga riktiga styrelser”. I övrigt är vi ett rent samtalsforum. Sådana kan förstås vara trevliga, men det är ett oerhört slöseri med kompetens.
Strukturutredningen konstaterade att det ser väldigt olika ut på olika håll i Svenska kyrkan. Därför valde man att reglera församlingsråden så lite som möjligt. Det räcker med fyra personer plus kyrkoherden, och de givna uppgifterna är väldigt begränsade. I övrigt är församlingsråden utlämnade åt vad kyrkorådet vill släppa ifrån sig, och det har visat sig vara ytterst lite.
I Närhet och samverkan (sidan 250) beskrivs förväntningar på att församlingsråd i större församlingar borde kunna få precis samma ställning som kyrkoråden tidigare hade i förhållande till kyrkonämnden i en samfällighet:
Pastoratets kyrkoråd kan delegera olika uppgifter till församlingsrådet. Vad det blir fråga om är inte närmare reglerat i kyrkoordningen och kommer säkert att bero bland annat på pastoratens och församlingarnas storlek. Det finns nu föreskrivet i kyrkoordningen att kyrkonämnden ska uppdra till kyrkoråden i församlingarna att disponera anslagen för den grundläggande uppgiften. Inget hindrar att man tillämpar den ordningen även fortsättningsvis. Även i övrigt kan man behålla den uppgiftsfördelning mellan kyrkonämnd och kyrkoråd som har fastställts genom delegationsbeslut från kyrkonämndens sida.
Så har det inte alls blivit, det förekommer knappt någon delegation alls. Pastoraten har blivit maktcentrum som är ytterst ovilliga att släppa ifrån sig något verkligt inflytande. Vissa församlingsråd har säkert varken lust eller förmåga att ta särskilt mycket större ansvar än i dag. Dock borde utgångspunkten i kyrkoordningen vara den motsatta jämfört med nu, så att församlingsråden har ansvar för en rambudget, reellt inflytande när personal ska anställas, med mera. Sedan skulle de församlingsråd som vill slippa vissa uppgifter kunna överlåta dem till pastoratet, i stället för tvärtom. En sådan ändring borde göras snarast, med utgångspunkten att församlingsråden ska vara huvudansvariga för församlingslivet. De är ju faktiskt församlingarnas styrelser!
Mats Rimborg
ordförande för POSK i Göteborgs stift
LÄGG TILL NY KOMMENTAR