Glöm inte fridshälsningen!

Alva Dahl författare och översättare,

Foto: Getty

Fridshälsningen försvann på många håll under pandemin. Men den får inte glömmas bort!

Fridshälsningen är näst efter nattvarden det moment i gudstjänsten som tydligast synliggör vad kyrkan är: en gemenskap av troende som tillsammans utgör Kristi kropp. Vi som utgör denna kropp hör ihop och är beroende av varandra oavsett vad vi tycker om varandra, oavsett om vi kan tänka oss att umgås till vardags. Detta synliggörande är viktigt både för den som går i kyrkan varje söndag och för den som går dit en gång om året.

Det är annars så mycket i Svenska kyrkans gudstjänster som kan få oss att tro att gudstjänst är något som utförs av några särskilt utvalda – präst, kantor och möjligen en kyrkvärd – medan resten av oss sitter där som åhörare. Fridshälsningen hjälper oss att förstå att så inte är fallet: där blir varje deltagare i gudstjänsten viktig, tydlig och sedd. För en del av oss som nöter kyrkbänkarna är detta den enda hälsningen vi får den dagen; den enda gången under veckan som någon ser oss i ögonen.

Under pandemin var vi tvungna att avstå från kroppskontakt, och fridshälsningen förändrades. Vi fick inte längre ta i hand eller kramas, utan skulle hälsa på varandra på annat vis. Men gradvis innebar detta på många håll att fridshälsningen helt försvann. Och nu när restriktionerna är borta, tycks den nya vanan ha bestått. Jag har gått i ett antal svenskkyrkliga församlingar det senaste året, och fridshälsningen har lyst med sin frånvaro nästan överallt. Prästen säger ”Guds frid vare med er”, får kanske något mummel till svar och sedan börjar genast ”O Guds lamm”. Jag och min familj ser oss omkring efter någon att få ögonkontakt med, men det är svårt. Ännu mer sällsynt är det att någon sträcker fram handen. Min dotter, som föddes under pandemin, har gått i kyrkan hela sitt liv men aldrig fått vara med om att någon (utom oss föräldrar) hälsat henne personligen med en önskan om Guds frid.

Jag tror inte att någon menar illa. Men i vårt land och våra församlingar råder ofta blygsel. Fridshälsningen kräver av oss att vi aktivt gör något som tar emot, går över en osynlig gräns och öppnar oss för varandra. Därför tror jag det krävs en kraftsamling för att vi ska återgå till att hälsa varandra med Herrens frid igen – helst genom att ta varandra i hand.

Kyrkans kallelse är att verka för fred, och i ofredens och kapprustningens tid är denna uppgift ännu mer akut. Men för att vi ska kunna gå ut i världen och trovärdigt vittna om fredens furste och hans undervisning, måste vi först visa att vi själva är beredda att leva i försoning. Jag vill vädja till alla som leder gudstjänster: påminn oss alla om fridshälsningen, se till att vi tar den på allvar i varje gudstjänst där den ingår, och predika om dess syfte och historia. Pax et bonum!

Alva Dahl,
författare och översättare,

tillhör Franciskus tredje orden

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.

Taggar:

Gudstjänst

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Grundläggande

  • Allowed HTML tags: <em> <strong> <ul type> <ol start type> <li> <p> <br> <a href hreflang>
  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Missing filter. All text is removed

kommentarer

  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Allowed HTML tags: <br> <p> <strong> <em> <a href> <ul> <li> <ol> <blockquote> <img src alt data-entity-type data-entity-uuid>
  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.

Filtered HTML

  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.
  • Allowed HTML tags: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Lines and paragraphs break automatically.
Dan
Nej tack! Jag har aldrig gillat fridshälsningen, utan tycker att det är riktigt hemskt att förväntas ta okända personer i hand och önska dem "Herrens frid". För min del är det därför väldigt skönt att nu inte känna detta tvång, jag behöver inte se mig omkring och leta efter en plats där det sannolikt inte kommer vara nära till någon som vill rör min hand.
Verner Karlsson
Det finns många som värjer sig mot allt för stor intimitet i gudstjänsten (Dan är en). Och det är klart; det måste finnas en respekt för allas kroppsliga integritet. Fridshälsningen behöver nu inte innebär handskakningar. Samtidigt är det djupt tragiskt om ett av de få gemenskapsmomenten i gudstjänsten inte ska kunna gestaltas. Då blir också altarets gemenskap urholkad. Och hur blir det med våra gemenskaper utanför gudstjänsten om vi inte ens klarar av fridshälsningen i gudstjänsten. Det finns ju inte direkt något överskott av gemenskaper i kyrkan. Och utan gemenskaper: Hur får vi då kraft att gestalta Kristi kropp och bygga Guds i en värld med krig och klimatkris? Tro och liv är inte privatsak, i alla händelser inte i församlingens olika gemenskaper. Fridshälsningen har därför en betydelse utöver vad som händer under gudstjänsten.
Charlotte B.
Tack för att du lyfter en viktig fråga. Fridshälsningen är ju verkligen viktig, så det är värdefullt att fundera kring hur vi kan gestalta den på bästa sätt. Kanske om det ges tid och utrymme till den och att vi kan se varandra i ögonen och nicka till varandra. Och att de som vill ta varandra i handen kan göra det. Själv har jag efter pandemin funderat på hur lätt vi sprider förkylningar och influensor genom att ta varandra i handen. Under inkubationstiden känner man ju oftast inte att man själv är sjuk och det är då lätt att smitta andra. Därför känns det inte riktigt som att man vill utsätta sina bänkgrannar för det. Samtidigt som det blir en dimension till i mötet när man tar varandra i hand. Det gäller väl att hitta en lyhördhet i situationen och möta sina medmänniskor på sätt som passar där och då, och som passar varje person. Att vi är lyhörda för varandra. Väsentligt att prästen inbjuder och ger plats för fridshälsningen på ett tydligt sätt.