Gör upp med den ambivalenta hållningen till kyrkans ekonomi

I en debattartikel i KT nr 1 2022 redovisas de senaste 5 årens ekonomiska resultat för Svenska kyrkan i sin helhet, det vill säga pastorat, församlingar, stift och nationell nivå. Faktaunderlaget är Kyrkokansliets egen årliga skrift ”Nyckeln till Svenska Kyrkan”. Här framgår att det inte finns något år under perioden som har ett minusresultat att redovisa. Däremot redovisas ett årligt plusresultat med i genomsnitt 1750 millioner, eller sammanlagt 8,8 miljarder plus på 5 år. Det är den verklighetsbild som vi har att ställa mot en alltmer vedertagen uppfattning om Svenska kyrkans allvarliga ekonomiska kris.

Det är i sig uppmuntrande att de återkommande larmrapporterna hittills har misslyckats att bevisa sin egen riktighet. Samtidigt är det beklagligt att de, på många andra begränsande sätt, påverkat frimodighet, framtidstro och utveckling i församlingsarbetet.

När jag googlar på ”världens rikaste kyrka får jag som första träff: ”Svenska kyrkan är en av världens rikaste kyrkor” följt av upplysningen ”per capita den rikaste”. Visst är det något besvärande om världens rikaste kyrka då ser bristande ekonomi som sitt största hot och hinder för sin utveckling och fortlevnad.

Självklart ska Svenska kyrkan ha en god och välbalanserad ekonomi. Det ska finnas en buffert som säkrar långsiktighet och uthållighet i arbetet.  Bufferten kallas ”målkapital” och ska finnas som en säkerhetsnivå och ge ekonomisk bastrygghet på alla nivåer i Svenska kyrkan. För Svenska kyrkan centralt sattes målkapitalet 2016 till 6,5 miljarder och i höstas redovisades i Kyrkans tidning ett förslag att höja målkapitalet till 10 miljarder från och med 2022.  Målkapitalet för pastorat/församlingar uppgick den 31 dec 2020 till 20 154 miljoner. Vad stiften målkapital sammantaget är vet jag inte.

Idén med målkapitalet i sig är god, och ger en bra balans för en stabil ekonomi. Dess största värde ligger i en i förväg fastställd ekonomisk grundtrygghet. Den tryggheten gör att vi med större djärvhet, frimodighet och flexibilitet vågar använda övriga tillgångar till dess egentliga syfte, att fullgöra församlingens grundläggande uppgift.
Ganska meningslöst blir det däremot, om kyrkan på sina olika nivåer, inte litar på sitt eget fastställda målkapital, utan parallellt målar upp andra motsägande och hotfulla målbilder och än värre inrättar sitt handlande efter dessa. Visst borde vi inse den inbyggda förlamningsrisken i denna dubbelhet! Jag tänker att Svenska kyrkan behöver göra upp med sin ambivalenta hållning till sin egen ekonomi. Det är viktigt att ha ett tydligt fokus och centrum för sin existens.  I kyrkoordningen formuleras detta på följande sätt: Kyrkans centrum och livskälla är Jesus Kristus och evangeliet om honom. Syftet är att människor ska komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas.

Det finns alltså förebild och syfte med kyrkans existens, ett grundläggande förhållningssätt och målsättning för att vara kyrka här i tiden. Det återfinns i evangeliernas berättelser om Jesus och hans vägledande uppmaning för att följa honom. Kanske mest sammanfattat och tydligt möter vi hans koncept i bergspredikans uppmaning: ”Samla inte skatter här på jorden, där mal och mask förstör och tjuvar bryter sig in och stjäl. Samla skatter i himlen, där varken mal eller mask förstör och inga tjuvar bryter sig in och stjäl. Ty där din skatt är kommer också ditt hjärta att vara”. (Matt 6:19-21)

Bibeln ger ganska mycket vägledning om hur vi ur himmelrikets synpunkt ska förhålla oss till egendom och resurser. Ganska lite betonas det bestående värdet av att samla och spara. Mycket mer betonas att använda, dela, satsa och ge.  Att samla i ladorna bedöms medföra stora risker och låga odds för goda resultat enligt Jesus. Lätt blir ”samlade skatter” offer för meningslösheten, för mask och mal, tjuvar och andra destruktiva krafter. Allt har sitt värde i nyttan! Jesus konstaterar samtidigt att det finns ett oundvikligt samband mellan skatten och hjärtat.

Risken att pengar och ägodelar förleder hjärtat och förvrider fokus gäller nog inte bara oss som enskilda. Säkerligen gäller det också Kyrkan i världen är ”Guds folk, Kristi kropp, ett tempel av levande stenar med Kristus själv som hörnsten” Uppdraget är att i varje tid  gestalta hans närhet i världen. Det senaste får inte glömma, att i kyrkan med sina eviga perspektiv är varje generation kallad att gestalta Kristi kyrka i sin egen samtid.

I ett uppmärksammat föredrag inför arbetet med en ny kyrkoordning åren före millennieskiftet analyserade dåvarande kyrkosekreteraren Ragnar Persenius saken så här: Svenska kyrkan har institutionaliserat sitt uppdrag att vara kyrka. Det är inte bra för en kyrka som gör anspråk på att vara en evangelisk-luthersk folkkyrka. Enligt min mening träffar Persenius alldeles rätt i sin kärnfulla analys. Svenska kyrkan tillskansar sig alltmer något slags institutionellt förhållningssätt till sitt uppdrag som kyrka. De senaste 20 åren har inte ändrat den färdriktningen. Svenska kyrkan som folkrörelse och gräsrotsrörelse blir allt mer inbäddad i koncernliknande strukturer.

Visst är det något underligt i att en av världens rikaste kyrkor - per capita den rikaste - ser sitt största hinder i bristande ekonomiska resurser? Jag kan tänka mig att en djupanalys av vår kyrkas reella hinder och utvecklingspotential skulle lyfta fram andra och mer avgörande frågor. Bergspredikan kan nog vara en nyttig vägledande läsning i sammanhanget!

Bertil Johansson, Umeå