Det är möjligt att man med lite fantasi kan uppfatta min artikel som Mats gör, men det känns orättvist och oseriöst rent historiskt.

Det är ju så att Svenska kyrkan bedrev mission i Sverige även när man använde namnet SKM för den så kallad yttre missionen. Uppdelningen i ”inre” och ”yttre” mission eller ”utlands” och ”hemlands” mission är ju inget nytt. Jag utgår ifrån att Mats inte menar att missionen ”hemma” är något som man upptäckt med kyrkoordningen från år 2000 utan att vi är glada över är att det tydliggörs där med tyngd.
Att mission är en del av kyrkans väsen är teologiskt välgrundat och jag håller med Mats om det han skriver utom på två punkter. Först – Svenska kyrkans mission kan användas för Svenska kyrkans internationella mission utan att missionen på hemmaplan hämmas. SKM är ett etablerat begrepp för internationell mission.

Ordet mission har ju också en bokstavligen gränsöverskridande nyans i sig. Vissa ord som: mission, diakoni, evangelisation, kyrka är kristna kärnord. Vi ska vara försiktiga att göra oss av med dem. Jag tycker alltså fortfarande att ”Svenska kyrkans mission” är bättre än ”Svenska kyrkans internationella arbete” som Mats föreslår och det som Internationella nämnden nu verkar ha gått in för.
Och här kommer min andra invändning – ”internationella arbete”. Nja, dessa två ord är längre än ”mission”. Det är oklart hur de förkortas eller översätts, men framför allt är det vi bedriver internationellt (och nationellt) inte bara ”arbete”.

Det hela låter aktivistiskt, det vill säga typiskt västerländskt, är antropocentriskt (människocentrerat) och låter som om vi svenskar gör något för andra i första hand. Mission, emellertid, är mer relationsinriktat, grundat i Guds gemensamma sändning och väsen, är ett svar på Guds kärleksgärning och inte så aktivitets- och människoinriktat. Labora Dei, (Guds arbete), där Svenska kyrkans ”internationella arbete” är en del, haltar betänkligt.

Staffan Grenstedt, TD