Gud är mer än vårt inre

REPLIK

Lennart Lindström vill i sin artikel förnya gudsbilden genom att tolka Gud som ”kärlekens ande” inom människan. Att Gud och kärlek hör samman är en självklarhet i kristen tro. Men när Gud reduceras till en symbol för det goda inom oss, förvandlas tron till självbespegling. Då är det inte längre Gud som skapar människan, utan människan som skapar Gud.

Redan Bibelns första vers markerar skillnaden: ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord” (1 Mos 1:1). Gud är inte en del av skapelsen eller människans inre liv, utan dess skapare och mål. Den nicenska trosbekännelsen bekräftar det: ”Jag tror på en enda Gud, allsmäktig Fader, skapare av himmel och jord”

När Nya testamentet säger ”Gud är kärlek” (1 Joh 4:8) betyder det inte att Gud är vår kärlek, utan att all sann kärlek har sitt ursprung i Gud. Johannes fortsätter: ”Så uppenbarades Guds kärlek hos oss: han sände sin ende son till världen för att vi skulle få liv genom honom.” (1 Joh 4:9). Guds kärlek handlar inte bara om en känsla i människan, utan om Guds konkreta handling i Kristus. Guds ofattbara kärlek är mycket större än människans, varför Lindströms tankar riskerar begränsa eller förminska den.

Lindström vill flytta fokus från Jesu död till hans liv. Men för kyrkan har korset alltid stått i centrum, Kristi död och liv är inte separerbara. Paulus skriver: ”Det enda jag ville veta av när jag var hos er, det var Jesus Kristus, den korsfäste Kristus.” (1 Kor 2:2). Kristi korsdöd är inte en olycklig detalj, utan själva hjärtat i evangeliet. Gud uppenbarar sin kärlek inte genom att bekräfta människans inre, utan genom att själv ta världens synd och lidande på sig.

Det är sant att den helige Ande verkar i människan. Men Anden är inte identisk med vår inre röst eller känsla för det goda. Jesus säger: “Han skall förhärliga mig, ty av mig skall han ta emot det han låter er veta.” (Joh 16:14). Anden leder oss till Kristus, inte till oss själva. När tron blir reducerad ett projekt i självförståelse, förlorar den sitt objektiva innehåll. Då finns ingen uppenbarelse, ingen kyrka, ingen nåd, bara självreflektion.

Den kristna tron bekänner en Gud som handlar, talar och frälser. Han är personlig, helig och verklig. Han är den Gud som möter Abraham, som kallar profeterna, som blir människa i Jesus Kristus. Lindström menar att “Gud som den helige Ande fylld av den kärlek som bor inom oss” gör att Gud “kommer ner på jorden från himmelen”. Men detta har ju redan skett när Kristus föddes av jungfrun Maria och tog mandom.

Istället förflyttar Lindström kärlekens källa från Gud till människan, och riskerar förminska inkarnationen. Gud är inte vår inre potential, utan den levande, treenige Guden: Fadern, Sonen och den helige Ande. Han är större än våra tankar. I en tid då människan gärna gör sig själv till måttstock behöver vi påminna oss om att Gud inte är ett uttryck för vårt eget inre. Och att det är Han som skapar oss, inte tvärtom.

“Om Kristus inte har uppstått, ja, då är vår förkunnelse tom, och tom är också er tro.” skriver Paulus i 1 Kor 14. Tack och lov då för evangeliet enligt Johannes (3:16): “Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.”

Lucas Svärd, prästkandidat