Hammar demoniserar Israel

”Att tillämpa begreppet apartheid på israeler”, säger Benjamin Pogrund, f d anti-apartheidaktivist, ställföreträdande redaktör på Rand Daily Mail och en vän till Nelson Mandela, ”är både rent faktiskt fel och politiskt naivt.” Men många gör allt för att ignorera Pogrunds råd. Anna Karin Hammar är en av dem. Med tystnad, förbigående av fakta, försåtliga formuleringar och rena lögner bygger hon en rasistisk diskurs om Israel.

Israel är inte Sydafrika under apartheid. I de subkulturer runtom i Europa som utgör en rekryteringsbas för terrorism fyller hatet mot Israel en viktig funktion. Israel betraktas som en del av den judiska världskonspirationen, imperialismens förlängda arm i mellanöstern; en rasistisk och sjuklig statsbildning som ska förintas. Av det skälet är det nu kanske viktigare än någonsin att kritiken mot Israel modifieras och inte fortsätter på det svart-vita sätt som hitintills. Det gäller kanske framförallt dem som anklagar Israel för att vara en apartheid-stat.

Anklagelserna om Israel som en apartheid-stat främjar radikaliseringen därför att den säger att Israel är en abnorm rasistisk stat. I verkligheten är Israel en multietnisk demokrati där den arabiska minoriteten – 20 procent av befolkningen – är garanterade lika rättigheter i grundlagen. Alla troende röstar och religionsfrihet råder. Det finns inga lagliga begränsningar av friheten att röra sig hur man önskar, av yrken, inga sexuella eller äktenskapliga hinder. Universiteten och sjukhusen är öppna för alla och det juridiska systemet motverkar diskriminering.

De arabiska israelerna har också kollektiva rättigheter som minoritet. Arabiska är ett officiellt språk, det finns en levande arabisk mediakultur, litteratur och scenkonst. En arabisk israel sitter i Högsta domstolen. Israeliska arabers spädbarnsdödlighet är lägre än spädbansdödligheten i USA och många europeiska länder.

I år, 2016, antog det israeliska parlamentet Knesset och den israeliska regeringen en 5-årig ekonomisk plan för utveckling och förbättring av levnadsvillkoren för den arabiska minoriteten som benämns som ”historisk” av arabisk-judiska NGOs som arbetar för jämlikhet. Inte undra på att 77 procent av de arabiska israelerna uppger att de vill leva i Israel istället för något annat land.

När Anna Karin Hammar beskriver situationen på Västbanken med att Israel: ”tvingar”… ”palestinierna på ockuperat område in under ett system av apartheid”, är det en ren lögn. Det är skillnad på säkerhetsåtgärder och apartheid.

Situationen för palestinierna är ohållbar och måste få ett slut genom skapandet av en palestinsk statsbildning vid sidan av Israel. Men inte istället för Israel! Sanningen är att ockupationen fortfarande pågår 49 år efter 1967 inte för att Israel vill styra över de palestinska områdena utan för att en rad av fredsförhandlingar – i vilka Israel eftersträvade erkännande och säkerhetsgarantier i gengäld för skapandet av en palestinsk stat i Gaza och på Västbanken – har misslyckats så här långt. Det nämner inte Anna Karin Hammar!

Att exempelvis beskylla Israel för ”etnisk rensning”, ”apartheid” eller att likställa sionismen med rasism är påståenden som endast drivs av ideologiska motiv och inte har något med verkligheten att göra. Denna dödliga begreppsapparat förvränger språket i syfte att demonisera. Och det handlar inte endast om ord. Om Anna Karin Hammar och Svenska kyrkan tror att man kan exkludera och isolera en enda nation av världens alla, den lilla judiska staten, från världssamfundet och samtidigt inte uppmuntrar antisemitismen i Europa, är man ytterst naiv.

Anklagelserna om ”apartheid” hindrar oss att förstå vad konflikten egentligen handlar om – inte om en omotiverad och grym judisk rasistisk regim – utan en komplicerad nationell konflikt mellan två folk som måste ha det internationella samfundets stöd för att förlika sina likställda legitima nationella krav om en liten bit mark vid medelhavets rand. Förstådd på det sättet, blir det möjligt för oss att se att konflikten behöver ett annat närmande av Europa än den klumpiga ensidiga demoniseringen av Israel och bojkottkrav.

Anklagelserna om ”apartheid” och bojkott av Israel förtär energi i Europa som istället hade kunnat läggas på annan aktivism; pro-palestinsk och pro-israelisk: en pro-fredaktivism. Detta skulle ha en avsevärd betydelse för de länge ignorerade palestinier och israeler som söker ömsesidig förståelse och samverkan, som aktivisterna i One Voice, Parents Circle – Families Forum, Merchavim, Peres fredscenter och många andra.

Kanske blir Anna Karin Hammars aktivism, som gynnar den extrema högern, begriplig när vi ser hur hon förhåller sig till sanningen och till innehållet i olika texter.

Hon skriver att: ”Ett dokument måste läsas i sin kontext och inte flyttas över till en annan kontext utan angivande av skillnader” och vidare att ”ersättningsteologiska problem som europeiska kristna haft är inte med nödvändighet de palestinska kristnas problem”. Den egentliga tämligen triviala insikten om att en text alltid befinner sig i ett – och ska tolkas i ett - sammanhang gör hon till ett avgörande för vilken betydelse antisemitiska uttryck har i en text som Kairos-dokumentet.

Ska en texts betydelse endast avgöras av sammanhanget som texten befinner sig i och av författarens och läsarens bakgrund, får texter skilda betydelser för olika läsare. Samma formuleringar i Kairos-dokumentet kan vara antisemitiska och ersättningsteologiska för en jude eller kristen i Europa men är det inte för den kristne palestiniern som författade dokumentet, menar Anna Karin Hammar. På det sättet upplöses en ”sann” tolkning av texten och det som är judehat för en är det inte för en annan.

Tillämpat på andra texter blir emellertid en sådan relativistisk hållning högst problematisk. Ska en antisemitisk text, som till exempel den klassisk antisemitiska texten ”Sions vise protokoll”, betydelse avgöras av vilka som läser texten och i vilket sammanhang de befinner sig?

Kort sagt: det som är antisemitism och ersättningsteologi för oss är det inte för kristna palestinier. Sanningen i en text är olika för olika läsare. Därmed hamnar Hammar i den relativistiska rulltrappan; om all betydelse avgörs av sammanhanget blir det svårt, för att inte säga omöjligt, att fastslå vad som är antisemitism eller ersättningsteologi. Eller att avgöra vad som är tillfälligt sant överhuvudtaget.

Det är givetvis ren rappakalja. Ett antisemitiskt yttrande är givetvis ett antisemitiskt yttrande oavsett vem som skrivit det eller vem som läser texten. Dessutom frånser Anna Karin Hammar (medvetet eller av ren okunskap?) från den antisemitism som funnits i arabvärlden och bland palestinier sedan mitten av förra seklet och dessförinnan från den anti-judaism som varit en del av Islam, som mästerligt beskrivs av David Nierenberg i boken ”Anti-judaism”, längre än så.

Antisemitismen var framträdande under 1930- och 40-talen bland den palestinska ledningen och under hela efterkrigstiden var nazister från Tyskland aktiva i arabstaterna med bland annat administrativ och militär uppbyggnad. Det är bland annat kartlagt av den svenske författaren Niclas Sennerteg i hans ”Hakkorset och halvmånen”. Antisemitismen är ett bärande inslag i de flesta arabstaters såväl som den palestinska rörelsen. Det är nog den kontextuella orsaken till att antisemitiska inslag finns med i Kairos-dokumentet.

För en person som inte vill se betydelsen av antisemitism utan tvärtom bortförklarar den med hänvisning till ”kontexten” är förmodligen inte sanningen, fakta och logiska resonemang av särskild stor betydelse. I den moraliska världen spelar det heller ingen roll vilka konsekvenser anklagelser om apartheid och rasism får för Israel och för världens judar i ett redan extremistiskt klimat. Allt beror på kontexten och vem som säger det. Just en snygg moralisk hållning, det!

Ulf Öfverberg
Generalsekreterare Svensk Israel-Information