I Kyrkans Tidning nummer 12/12 problematiserar Jan Eckerdal samtalsklimatet i Svenska kyrkan. Det är en tänkvärd artikel. Jan Eckerdal uttrycker sig pregnant när han beskriver den anglikanske ärkebiskopen Rowan Williams tankar: ”Och det allra viktigaste för att en teologisk konversation skall behålla sin integritet är, enligt Williams, just att vi undviker att blanda samman vårt provisoriska perspektiv med Guds. Den som är alltför säker på att ha Gud på sin sida kan lätt förfalla till att låta ändamålen helga medlen och ha en uppsättning regler för hur man kan behandla andra och en annan uppsättning för hur man själv kräver att bli behandlad.”

Kyrkans Tidning har i flera artiklar belyst fenomenet med ökade anmälningar mot präster till domkapitlen. Kanske hänger antalet ökade anmälningar samman med samtalsklimat och bristande tolerans? Samtalsklimatet har varit hårt och detta skapar rädsla.
En anmälan kan uttrycka en önskan om att visa på en framtida teologisk riktning för kyrkan, fastän negativt formulerad. Vad gör det med kyrkan att teologisk utveckling formuleras negativt och i form av anmälningar mot enskilda?

Den som vill delta i offentliga samtal om teologi idag blir snabbt värderad och etiketterad, vilket skapar rädsla hos andra att våga sig på samma sak. Samtidigt finns en tendens i debatten att göra den egna tolkningen av tron till rätt tolkning av tron.
Denna vilja bottnar säkert i engagemang. Men när den personliga tron blir synonym med kyrkans och när det saknas förmåga att särskilja detta, då blir det problematiskt. Kyrkans dialog blir till enskilda monologer som kan anmälas eller användas emot andra i debatt.

I ett hårdnande samtalsklimat riskerar domkapitlen att bli ett medel för att bedriva politik och anmälningarna ett uttryck för makt, där den som snabbast anmäler eller formulerar sig till domkapitlet  sätter agendan. Epitet som ”kvinnoprästmotståndare”, ”främlingsfientlig” och ”politiskt korrekt” används svepande och ibland utan grund och enbart för att misskreditera. Det är härskarteknik och maktspråk.
Vi måste våga leva med olika tolkningar av tron samtidigt som vi är solidariska med Svenska kyrkan.

Jan Eckerdal ställer frågan om vilken kyrka som är värd att kämpa för. Vårt svar är att en kyrka värd att kämpa för, är en kyrka med grund i en demokratisk och transparent struktur som låter åsikter bli tydliga och som ger offentligt utrymme för teologi att formas. Domkapitlens roll är inte att skapa teologi, utan att utöva tillsyn med utgångspunkt i kyrkans lära och, för präster och diakoner,  efterlevnaden av vigningslöftena . Så, kanske är det dags att se över domkapitlens roll? Domkapitlen skulle till exempel kunna handlägga och förbereda ärenden som sedan prövades av ett gemensamt domkapitel.
Domkapitlen ska inte användas för att bedriva teologi, därför att den teologin kommer att präglas av begränsningar och inte ha en framåtsyftande utveckling.  Som kyrka vinner vi på att föra en reflekterad debatt, med fokus på sakfrågan och riktning framåt. Därför är det viktigt att värna en öppen och allsidig debatt, eftersom samtalens mångfald i sig är en garant för transparens, demokrati och människovärde.