Historieskrivning bortom verkligheten

Det var inga extrema minoriteter som drev igenom reformen, den motiverades inte för dem som bar ansvaret av en rosenskimrande tro på fattigdomens lycka, ambitionen var i stället att i en ofrånkomlig reform slå vakt om kyrkans identitet och tradition och det saknades inte hållfasta beräkningar av de ekonomiska effekterna av reformen. Noll rätt, alltså.
Vid 1990-talets ingång hade kyrka-statfrågan utretts i fyra decennier. Bakgrunden var de förändrade religiösa förhållandena. En mycket stark majoritet i riksdagen önskade förändrade relationer. Reformen beslutades med 282 röster mot 19. Majoriteten i kyrkomötet var nästan lika kraftig, men någon rösträkning begärdes aldrig. En helt dominerande majoritet av dem som stod bakom reformen var starkt förankrade i en folkkyrklig syn på Svenska kyrkan.

Redan då var stat och kyrka oeniga om storleken på den
kyrkoantikvariska ersättningen. Svenska kyrkan har hela tiden sagt att kulturminneslagens bestämmelser leder fram till 460 miljoner kronor i 1996 års penningvärde, något som räknades fram och hade stöd också av statens egna organ. Det har staten inte klarat. Svenska kyrkan har sedan reformen förlorat drygt tre miljarder kronor.

Till sist ett viktigt påpekande: Det finns inget som tyder på att staten skulle ha gjort större insatser för de kyrkliga kulturminnena med en bevarad statskyrka. Inte heller att prästlönefonderna skulle ha fortsatt att vara skattebefriade. Det är lätt - men likväl fel - att skylla allt som kommer i ens väg på stat-kyrkareformen.

Carl Gustaf von Ehrenheim
tidigare ordförande i kyrkomötet

Sören Ekström
tidigare generalsekreterare
i Svenska kyrkan

SVAR DIREKT:

Enögd historia

Noll rätt? Det är på sin plats med en påminnelse till Carl Gustav von Ehrenheim och Sören Ekström om att jag, och många med mig, i allra högsta grad var levande och läskunniga när denna process pågick. Debatternas vågor gick höga, kritikerna – såväl remissinstanser som debattörer både inom och utanför Svenska kyrkan – pekade på riskerna för kulturarvet, på att osäkerheten inför framtiden var för stor, på brister i analyserna och på de teologiska synsätt som bar ivrarna för reformen.

Frågan växte inte fram från gräsrotsnivå. Starka särintressen präglade lobbygrupperna. En teologisk fråga som diskuterades var hur – och om – de förändrade relationerna alls skulle kunna förenas med den bärande tanken att Svenska kyrkan är en folkkyrka, inte att de förändrade relationerna var uttryck för en folkkyrkotanke.

Från början kom ropen om en från staten skild kyrka nästan uteslutande från högkyrkligheten. I själva verket har det varit en av de största frågorna inom detta sammanhang. Ett noll till dem således, vad gäller detta. Det är svårt att veta vad som är värst: att man med öppna ögon försatte kyrkan i denna situation, eller att man gjorde en otillräcklig analys. Nu får vi leva med beslutet, med att kyrkan själv har sett till att kulturarvet bokstavligt talat förfaller. Den verklighetsuppfattningen delar vi.
Men det är oroande att von Ehrenheim och Ekström gör mytologi av det som varit. Självrannsakan hade varit på sin plats. Och att aktivera Plan-B. För det fanns väl en sådan?

Annika Borg