Hur ser vi egentligen på den stora spännvidden i Svenska kyrkan?

Nyligen presenterade KT samtidigt på hemsidan två reportage om OAS rörelsen och Svenska kyrkans engagemang i prideveckan. Dubbelheten ger en god bild av spännvidden i kyrkans tro och teologiska praxis. OAS rörelsen med sin starka betoning på bibelordet, Jesuscentreringen och den karismatiska framtoningen. Därtill i praktiken ett avståndstagande från kvinnliga präster som inte tillåts leda mässan vid deras nationella konferenser. Priderörelsen med sin starka betoning av den gränslösa kärleken, mot all form av dogmatisk och fördomsfull diskriminering. I det kristna sammanhanget med Ludvig Jönssons vägledande formulering som motto: ”Gud är kärlek. Och där kärlek sker, där sker alltid något heligt.”

Spännvidden mellan dessa båda rörelser är mycket stor, och båda har stora svårigheter – om det alls är möjligt – att ge varandra positiv värdering som uttryck för tron. Frågan blir då hur kyrkan som kyrka ser på bådas berättigade plats i kyrkolivet? Är det ett glädjande uttryck för att det är så högt i tak och att båda ger värdefulla bidrag till kyrkans samlade budskap? De ska då inte ses som motsatser till varandra utan komplement. Eller representerar båda eller någon av dem ytterligheter som inte ryms inom ens vida ramar?

Svaret på dessa frågor kan sökas på åtminstone två vägar.

Den första utgår från yttrande- och trosfriheten. I den öppna folkkyrkan ska finnas stort utrymme för den mångfald som svarar mot människors olika värderingar och behov. Det ligger i linje med beslutet vid skilsmässan från staten att kyrkan ska vara demokratisk med de olika konsekvenser som följer därav. All form av sektliknande begränsningar är bannlysta. Frågan som i detta läge kan ställas om det finns något – en minsta gemensam nämnare – som skapar en grundläggande gemenskap som alla kan och bör ansluta sig till. Vem anger i så fall den?

Den andra vägen anger att kyrkan är en grundläggande gemenskap med gemensamma värderingar som har sina gränser. Parallelliteten med politiska partier haltar i flera avseenden, men har ändå den likheten att den eller de som ger uttryck för andra värderingar än de överenskomna och bryter mot uppsatta regler inte längre har en plats i gemenskapen och blir uteslutna. Detta tillämpas inom kyrkan när det gäller präster och diakoner. Döper någon till exempel om sig blir man avkragad. Så även – med ett aktuellt exempel – om någon ger uttryck för en felaktig syn på nattvarden utifrån den gemensamma läran. Tanken är att var och en får tycka och tro som hen vill, men kan inte åberopa rätten att till varje pris tillhöra gemenskapen.

Spänningen mellan de båda vägarna har kommit till uttryck bland annat inom två områden. Somliga som inte kan samarbeta med sina kvinnliga kollegor menar att den öppna gemenskapen inom kyrkan bör innebära att de kan bli och vara präster, medan kyrkobesluten innebär att sådana inte kan vigas till prästtjänst. Ett annat aktuellt exempel gäller skyldigheten att viga personer av samma kön respektive rätten att få följa sitt samvete och avstå från den skyldigheten.

Som så ofta handlar hanteringen av alternativen om en avvägning. Kravet på generositet är givet. Kravet tydlighet är önskvärt. Bilden av Svenska kyrkan idag är att avvägningen inte är tillräckligt bearbetad och i alla händelser otillräckligt kommunicerad. Hur tänker till exempel ärkebiskopen?

Eskil Franck