Debatt 2

Ingen bön på arbetstid – avtal ska gälla

Nils-Olov Johnson, teknologie doktor
Är det inte väldigt positivt att Bromölla hugger av den gordiska knuten genom att förbjuda bönestund på arbetstid i stället för att öppna för en massa diskuterande på arbetstid? frågar deb

Frågan om bön på arbetstid har ingenting med ”religionsfriheten i offentligheten” att göra.

Det är heller inte islamofobi, utan bara ett konkret exempel på att gjorda avtal mellan anställda och arbetsgivare är till för att hållas liksom alla andra avtal i samhället, anser debattör Nils-Olov Johnson.

Jag läste kommentaren om Pernilla Franklins ”civilkurage” på ledarsidan i Kyrkans Tidning nummer 29/30-19. Diskussionen fokuserar på religionsfrihet, baserat på Franklins resonemang. Men egentligen är det en slags stöld man talar om.

Jag äger mitt eget företag, men som medborgare äger jag också den kommunala verksamheten. Jag betalar de anställdas löner direkt ur min egen ficka,men det gör jag även med de offentliganställdas löner. I det senare fallet börjar det med att jag betalar skatt och så småningom hamnar pengarna i den offentliganställdes ficka som lön för utfört arbete.

Vi har i båda fallen ett avtal om att den anställde ska använda en viss tid varje dag för att utföra anvisade arbetsuppgifter mot att han eller hon erhåller en summa pengar. Inom tjänstesektorn, både privat och allmän framgår detta med önskvärd tydlighet. Kunden förväntar sig att leverantören, konsult- eller bemanningsföretaget, åtminstone levererar den avtalade tiden.

De båda begreppen rast och paus finns redan. Det är inget konstigt med definitionerna. Till och med lunch och måltidsuppehåll finns definierade. Ibland uppstår frågor kring att det inte går att fortsätta eftermiddagens arbete vidare under kvällen utan uppehåll. Sker ändå detta kan arbetsgivaren dra av en halvtimme av den arbetade tiden för att klara femtimmarskravet.

Att inordna kristen bön i arbetsmiljön har aldrig varit något problem. Den enskilde kan be och ändå stanna kvar vid sin arbetsplats.

Att ofta gå ut och röka ses inte med blida ögon i konsultbranschen och den som gör det får svårt att få nya uppdrag. Fem minuter ledigt per timme är en skröna, vilket är lätt att googla fram.

Att inordna kristen bön i arbetsmiljön har aldrig varit något problem. Den enskilde kan be och ändå stanna kvar vid sin arbetsplats, samt bryta bönen om läget blir akut och omedelbara åtgärder måste vidtas. Det kan jämföras med ett måltidsuppehåll som ger den anställde betalt för tiden under vilken måltiden intas under förutsättning att till exempel ett inkommande larm åtgärdas omedelbart.

Om muslimsk bön inbegriper 1) tvagning 2) förflyttning till en avskild plats. 3) att be med ögonen riktade mot marken 4) högläsning av text, kanske i grupp, så är det för mig självklart att man går över den existerande gränsen mellan betald paus/måltidsuppehåll och obetald rast/lunch. Arbetsgivaren bör som en följd av detta inte vara skyldig att betala för tid som används till bön.

Är det inte väldigt positivt att Bromölla hugger av den gordiska knuten genom att förbjuda bönestund på arbetstid i stället för att öppna för en massa diskuterande på arbetstid? Samråd är ju något som klassificeras som arbetstid även om jag som skattebetalare inte får något vettigt utfört under den tiden.

Man får intrycket av Franklin att alla går till fikarummet och fikar på en arbetsplats och problemet då är vad man ska sysselsätta sig med under fikatiden. Jag kan bara säga att det finns gott om anställda som inte uppfattar sig ha tid att sitta i fikarummet utan tar en kopp kaffe vid skrivbordet eller tar ett korridormöte med en medarbetare med kaffekoppen i handen. Toalettbesök är alltid tillåtet vid behov men bör hanteras med visst förutseende. Däremot är facebookande att jämföra med att läsa kvällstidningar på arbetstid vilket är olämpligt om man vill ha jobbet kvar eller bli befordrad.

Problemet har ju absolut ingenting med ”religionsfriheten i offentligheten” att göra. Det är heller inte islamofobi, utan bara ett konkret exempel på att gjorda avtal mellan anställda och arbetsgivare är till för att hållas liksom alla andra avtal i samhället.

Nils-Olov Johnson
teknologie doktor

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.
Nils- Olov Johnsson visar i sin artikel att han är en duktig teoretiker. Livet ser lite annorlunda ut. Bland annat finns det något som heter fördelningstid dvs tid. Många fackföreningar har inskrivet i sina avtal med arbetsgivaren om just fördelningstiden. En kortare bön bör kunna tolereras just för arbetstagaren kanske mår bättre och till och med arbetar med nya andliga tag! Vad vet jag? Teorier är bra men verkligheten är lite annorlunda.
Verner Karlsson
Det är ju bra om alla sköter sig på arbetet och inte smiter undan alla de vardagens kallelser Martin Luther och hans sentida uttolkare Gustaf Wingren talade och skrev så mycket om. Samtidigt finns det ett evangeliskt budskap som vänder upp och ner på de allra mest enkla sambanden mellan prestation och lön, se exempelvis berättelsen om Vingårdsarbetarnas lön (Matt. 20:1-16). Nu ska förstås inte de som arbetat minst ha mest betalt. Men däremot kan det vara bra med viss ödmjukhet inför förhållandet mellan arbetsgivare och anställda, eller om vi ska kalla dem arbetsköpare och arbetssäljare, antingen de finns i privata företag eller i offentlig sektor. Detta handlar framför allt om mänsklig värdighet, antingen det gäller gruvarbetarna i Kiruna 1969 eller dagens prekariat (daglönare hette det tidigare) som måste ta med sig telefonen på toaletten hemma för att kunna fånga upp jobberbjudanden via mess. Det är ett större problem än de som utan förutseende går på toaletten på arbetet. Och det är klart att det går att förena bön och arbete i vardagen. Problemet i vårt samhälle är väl för övrigt inte att det beds för mycket, på arbetet eller under fritiden, utan för lite.

Mer inom samma ämne