Christer, jag blev en smula hoppfull när jag läste din kommentar till min krönika. Debattklimatet rör sig i alla fall lite åt rätt håll när det går att erkänna att en ståndpunkt i en svår etisk fråga som man själv inte delar är möjlig att inta, utan att den som har den är ond eller dum.

Det kan jag också göra, beträffande din. Jag känner stor sympati för det som jag uppfattar som grunden för ditt ställningstagande i omskärelsefrågan, nämligen försvaret för den autonoma, fria människan. Det är upplysningsarvets stora gåva till mänskligheten och den ska vi försvara mot underkastelse och förtryck. Rätten att ifrågasätta religiösa bruk, och också att utträda ur religiösa samfund är viktig i det sammanhanget.

Men jag tror inte att jag har missförstått det där med rättigheter och skyldigheter. Jag har helt enkelt en annan syn på rättigheter än du, och den hittar jag stöd för i barnkonventionen. Lars Denciks inlägg i debatten reder ut detta på ett bra sätt. 

Jag ser religiös tillhörighet (inklusive tillhörighet till sekulär humanism) som jämförbar med ett språk. Ett barn föds till föräldrarnas språk och tillägnar sig det under uppväxten (jag bortser i det här sammanhanget från tvåspråkiga familjer och familjer som lever i miljöer där majoritetsspråket är ett annat än det egna). Det är därför vi talar om "modersmål".

Och det gäller inte bara språk, utan också kultur i vid mening, inklusive etnisk/nationell tillhörighet och religion. Den kinesiske filosofen Lin Yutang kallade patriotism "den mat vi åt som barn".

Jag bejakar alltså (det gör också barnkonventionen) både barnets rätt att få del av tillhörigheten i den grupp där den växer upp, och föräldrarnas rätt att ge barnet en religiös tillhörighet (även föräldrarätten har stöd i barnkonventionen). 

Du invänder, gissar jag, att även om man erkänner föräldrars rätt att fostra sina barn i sin religion så innebär det inte rätten att göra irreversibla kirurgiska ingrepp i små barns kroppar.

Ja, detta är svårt. Jag anser att argumentet barns rätt till fysisk integritet (och vuxna mäns sexuella njutning) har tyngd. Jag anser inte att vilka bruk som helst kan legitimeras med religiösa argument. I den polariserade debatt vi haft kan man få intrycket att de som argumenterar för omskärelse inte riktigt vill se de argument som talar mot.

Men jag tar alltså ställning mot ett förbud mot manlig spädbarnsomskärelse. Ett skäl är att det såvitt jag kan se idag inte finns någon enig och stark vetenskaplig opinion som säger att ingreppet är skadligt. Ett annat är att bruket är ett centralt identitetsskapande inslag i två mycket gamla och mycket stora världsreligioner och att det fortfarande är utbrett i samhällen som är lika (eller nästan lika) moderna som Sverige. Vi som inte ingår i den traditionen kan ha svårt att förstå den, men vi kan och måste respektera att den är viktig för andra. 

Religiösa bruk förändras, som jag skriver i krönikan, i samspel med samhälle och tid. Personligen skulle jag bli glad och lättad om omskärelsebruket omvandlades till en symbolisk rit. Den åsikten anser jag att både du och jag har rätt att ha och ge uttryck för. Men när man närmar sig människors djupaste övertygelser, speciellt i frågor där det vi vet att det finns en otäck historisk resonansbotten och rasistiska underströmmar i majoritetssamhället, då ska man göra det med mycket stor varsamhet.

Jag vidhåller att råhet och okänslighet präglat båda sidor i omskärelsedebatten. Språket i den ursprungliga DN-artikeln var starkt polemiskt och skuldbeläggande för judar och muslimer. Att den uppfattades som ett frontalangrepp på judendomen förvånar mig inte alls. Att anklaga den som reagerar så för att försämra debattklimatet tycker jag nog är att kasta sten i glashus. Kriget mellan kvinnliga präster är bedrövligt, man skäms, men att Svenska kyrkan formellt granskar vilket agerande som är förenligt med dess prästämbete tycker jag inte (som du skriver på din blogg) är inkvisition (här ger jag som du märker en gratisöppning, du kan hävda att jag är miljöskadad av tre och ett halvt år som Vatikanenambassadör). Jag tycker tvärtom det vore bra om Svenska kyrkan initierade en bred diskussion om vad "kristen identitet" innebär, i perspektivet av den i vårt samhälle så viktiga dialogen mellan kristendom, judendom och islam.

Och jag tycker det vore bra om du - som jag uppfattar som en sekulär, liberal individualist utan främlingsfientlig agenda - och dina meddebattörer tydligt och klart tog avstånd från rasism och främlingsfientlighet. Flera har sett ekon av 30-tal i denna debatt. Det gör jag också, i den meningen att anständiga krafter - så ser jag de allra flesta som deltagit i denna debatt - går på och förgör varandra, till förmån för extremismen.