Kan en ­livskris vara frisk?

Medmänniskor med ”sjuka livskriser” måste få känna sig lika välkomna till kyrkan som medmänniskor med ”friska livskriser”. På svenskakyrkan.se står det att de med ”friska livskriser” är välkomma till samtal i kyrkan.
 

Enligt en psykiater kan 30 till 40 procent av Sveriges befolkning få en psykiatrisk diagnos. Kyrkans uppgift är så klart inte att förskriva psykofarmaka eller att sätta diagnoser, men att finnas där för alla i en livskris, frisk eller sjuk, är en kristen uppgift.
Frågan är sedan om det överhuvudtaget finns något som kan kallas för en ”frisk livskris”. Är inte alla livskriser i grund och botten psykisk ohälsa, även om de har utlösts av sociala orsaker? Uppdelning leder onekligen till stigmatisering av många människors ohälsa.
Det är dags för kyrkan att sluta använda uttrycket ”frisk livskris” och i stället aktivt börja vända sig till personer med psykisk ohälsa, för där finns inte bara ett behov efter piller och terapi, utan även efter andligt stöd.

Det finns ingenting att vara rädd för. I samtalet måste det självklart framgå att kyrkan bara kan ge ett andligt stöd. Om den som livskrisar visar psykiska symptom måste den uppmanas att även, men inte enbart, uppsöka samtalsstöd inom psykiatrin.
För samtidigt tror jag fullt ut att många kan hantera sin livskris betydligt bättre, om där finns någon som de kan be tillsammans med eller diskutera alla de existensiella frågor, som den psykiska ohälsan ger upphov till. För de uppgifterna kommer aldrig att uppfyllas av psykiatrin och om kyrkan nekar till det, vem ska då göra det?
Owen Hymn
Malmö