Kyrka i nedskärningstider

I dessa tider med sviktande medlemsantal och förmodade skyhöga elräkningar är det inte lätt att vara varken kyrkoherde eller kyrkoråd/fullmäktige. Alla kan inte få allt, och ekonomin sätter gränser. När nedskärningar ska göras blir församlingars prioriteringar ett synligt tecken på församlingens teologi. Vad är församlingens centrum? Var är församlingens centrum? Hur ser de teologiska motiven ut i de ekonomiska val som fattas? De val vi gör, och de beslut som tas speglar vår teologi och hur vi gestaltar kyrkan.

Ett exempel på denna fråga är det arbete som påbörjats i Lundby församling på Hisingen i Göteborg. Den 10 oktober publicerades ett dokument på församlingens hemsida med titeln “Lokalförsörjningsplan och dess konsekvenser”. Den praktiska konsekvensen av förslaget är att en kyrkobyggnad, Länsmansgårdens kyrka, ska avvecklas.

Lundby församling är ur både en ekonomisk och en demografisk synvinkel ett Göteborg i miniatyr. På Lindholmen finns innovativa it-företag, tekniska konsulter och utvecklingsföretag. På Norra Älvstranden, med många nybyggda lägenheter, är medelinkomsten 398 778 kr, och i västra Biskopsgården är den 223 971 kr. Genomsnittet i Göteborg är 325 201 kr. För statistik, se goteborg.se/statistik Länsmansgårdens kyrka ligger i Västra Biskopsgården.

I dokumentet “Lokalförsörjningsplan och dess konsekvenser” står det angående avvecklingen av Länsmansgårdens kyrka, att församlingen vill fortsätta att möta människor, särskilt inom det diakonala området. Detta väcker frågor både om vem är kyrkan, och vilka ska möta vilka. I texten kan man skönja bilden av att det är de anställda som ska möta människor och boenden i området.

I Länsmansgårdens kyrka finns det en församling som träffas varje vecka för gudstjänst, gemenskap och ideellt engagemang. De är aktörer i sin egen kyrka och utgör den lokala församlingen i Länsmansgården. Anställda kommer och går, men församlingen är kvar.

Kyrkan är förvisso inte bara en byggnad , men ändå en plats för samling och en symbol för Guds närvaro. Inte minst i utsatta områden, där kyrkan utgör en fast punkt och en samlingsplats är detta viktigt.

Trots alla goda argument är det ett faktum att Lundby församlings förslag är att välja att behålla och eventuellt bygga ut kyrkobyggnader nära stadens ekonomiska och politiska centrum, istället för att behålla kyrkobyggnader i så kallade särskilt utsatta områden.

Vi vet att vårt samhälle glider isär på många sätt, både ekonomiskt och ideologiskt. Vill vi som kyrka vara en del av detta och satsa i de väletablerade områdena och lämna de så kallade särskilt utsatta områdena? Vill vi som kyrka verkligen vara en spegelbild av samhället, eller vill vi visa på andra möjligheter och att det går att göra andra val?

Tidigare medarbetare i Lundby församling
Louise Sjölund, präst, 2006-2015, 2017-2020
Louise Marmkvist, diakon, 2005-2019