Kanske visar vi svenskar på att det går att handskas med utmaningar likt den vi är mitt i utan att allt behöver bli svart och vitt och präglat av rädsla?
Att det går att ha sunda och enkla regler kring hygien och försiktighetsåtgärder och ändå kunna leva ett liv mitt i allt.
Att man kan ha flera bollar i luften – se farorna – samtidigt som vi tror på varandra och ser ljust på framtiden?
Då man följer de olika skolorna i hur man ska bemöta detta nya virus, covid-19, så kan vi i huvudsak ta del av två linjer: En falang menar på att viruset kommer att bli mindre potent genom att allt fler utvecklar en immunitet. Den här falangen är i mångt den svenska linjen. Som en följd av den här ”skolan” har vi en resonerande och jämförelsevis öppen hållning i vårt land.
Den andra linjen pläderar för stenhårda karantänsregler utan något synbart stopp i sikte. Med allt vad det gör med folkhälsan att vecka efter vecka inte få lämna sitt hem. I vissa länder inte ens få gå ut på balkongen. Här finns ett argument som återkommer – att detta är ”det nya normala” – eller ”the new normal”. Och att ”det nya normala” ska vara en absolut hållning till dess ett vaccin är framtaget.
I ”det nya normala” är de sociala, mänskliga och samhällsekonomiska konsekvenserna, av dessa karantänsregler, av underordnad betydelse. Samtidigt lär det nu vara så att med de hårda karantänsregler som exempelvis Finland haft till nyligen, så skulle det ta fem år att uppnå den immunitet många menar på att vi i Sverige sannolikt uppnår i år, 2020.
På samma gång finns i Sveriges en tråkig komponent och det är att smittspridning fått fäste i så många äldreboenden ute i landet. Å andra sidan har smittspridning fått fäste i många europiska länder som Tyskland och Spanien med väldigt hårda karantänsregler också. Lika tragiskt oavsett land!
Vissa epidemiologer, som exempelvis Johan Giesecke, menar på att alla förr eller senare kommer drabbas av covid-19, de flesta utan att ens märka av sjukdomen och att målet nu bör vara att uppnå en så kallad flockimmunitet. Att den naturliga immuniteten är att föredra.
Vi som kyrka behöver beakta den öppenhet och den tillit vårt lands epidemiologer präglas av. Om inte annat tror jag att människor faktiskt förväntar sig det av oss.
Jag tänker att det är ett tillitsfullt resonemang som är klokt. Hur kan vi då hjälpa vår kropp att gå igenom den här infektionen utan att drabbas så hårt? Flera studier visar på att låga nivåer av D-vitamin är en riskfaktor – att av de som avlidit till följd av covid-19 hade hela 96 procent låga eller mycket låga nivåer av D-vitamin i blodet.
Många mörkhyade har drabbats extra hårt av covid-19. Det är känt sedan länge att de ingår i en riskgrupp för låga D-vitaminhalter då vi genom vår hud kan omvandla solljus till det livsviktiga D-vitaminet bara under sommarhalvåret. Ju mörkare hud desto saktare går den processen. Här borde det rentav satsas på en allmän screening och att alla som har låga nivåer under kontrollerade former uppmuntras att ta tillskott av D-vitamin (d3).
En annan viktig faktor är förstås att vistas ute i naturen, frisk luft och motion stärker vårt naturliga försvar. Bra mat tillagad av naturliga råvaror likaså.
Personligen upplever jag mer och mer den svenska modellen som hoppfull och konstruktiv. Inte för intet ser många medborgare i andra länder som tillämpar ”hårda tag” oss som landet som i dag går före. ”Vi vill göra som i Sverige ” säger många i dag i karantän ute i världen.
I den svenska linjen finns en tillit – en tillit till att vi uppnår immunitet – i den andra linjen saknas ibland den tilliten.
Kanske visar vi svenskar på att det går att handskas med utmaningar likt den vi är mitt i utan att allt behöver bli svart och vitt och präglat av rädsla? Att det går att ha sunda och enkla regler kring hygien och försiktighetsåtgärder och ändå kunna leva ett liv mitt i allt. Att man kan ha flera bollar i luften – se farorna – samtidigt som vi tror på varandra och ser ljust på framtiden?
I Karlstads stift firar vi gudstjänster varje söndag men i de allra flesta fall utan nattvard, med avstånd, och med beaktande av max 50 personer och god handhygien. Jag har sällan upplevt gudstjänsterna som så viktiga som under den här perioden. Här finns en innerlighet och en ny möjlighet till tilltal som är unik. Många över 70 kommer inte men många under 70, som jag aldrig tidigare sett i ett regelbundet gudstjänstsammanhang, kommer.
Jag tänker att vi som kyrka behöver beakta den öppenhet och den tillit vårt lands epidemiologer präglas av. Om inte annat tror jag att människor faktiskt förväntar sig det av oss.
Johan Bonander
kyrkoherde
Fryksände pastorat
LÄGG TILL NY KOMMENTAR