Kyrkan måste stå upp för de döva – nu!

Tillhörighet och gemenskap är grundläggande mänskliga behov. Att ha en plats där man känner sig välkommen, sedd och respekterad är avgörande för varje människas välbefinnande. Men vad händer med dem som inte ens blir hörda – bokstavligt talat?

För döva, dövblinda och hörselskadade är verkligheten ofta en dubbel eller till och med trippel utsatthet. De möter inte bara samhällets generella brister, utan också en rad extra hinder. De är beroende av teckenspråk för att fullt ut kunna kommunicera och ta del av samma service, stöd och gemenskap som andra. När samhällets skyddsnät dras åt och resurserna minskar, är det denna grupp som faller först mellan stolarna. 

Det är här Svenska kyrkan skulle kunna vara ett föredöme. Kyrkan talar ofta om inkludering, men i praktiken är situationen långt ifrån jämlik. I Göteborgs stift finns i dag endast en döv präst och en döv diakon som ska möta hela stiftets döva, dövblinda och hörselskadade invånare. Två personer förväntas bära hela ansvaret – från själavård och gudstjänstliv till akut hjälp med matkuponger, begagnade kläder eller stöd i samband med hemlöshet, våld i nära relationer eller psykisk ohälsa.

Men problemen slutar inte där. Den teckenspråkiga verksamheten saknar fortfarande en självklar, trygg plats i kyrkan. Den hamnar ofta i skymundan – trots att den i praktiken utför det som alla församlingar förväntas göra, men inte kan, på grund av bristen på teckenspråkig kompetens. Det är en orimlig ordning. Det blir dessutom en enorm utmaning att bedriva församlingsarbete när en hel stifts befolkning i praktiken behandlas som om den vore en enda församling.

Att detta inte är hållbart borde vara uppenbart. Dövpsykiatrin och regionens dövteam har inte kapacitet att möta de teckenspråkigas behov. Ofta är det kyrkans verksamhet som blir den enda verkliga trygghetspunkten. Därför är det dags att på allvar utöka kyrkans resurser för teckenspråkiga. En kuratortjänst skulle exempelvis kunna ge fördjupade stödsamtal och följa med till möten, något som idag inte finns tillgängligt.

Det handlar inte bara om service, utan om människovärde. Att kunna prata med någon som kan syssna, dvs ”lyssnar med ögonen” är avgörande för att bygga förtroende och skapa trygghet. Samtalsstöd kan inte ersättas av en tolk. För många döva innebär livet en ständig kamp mot omgivningens oförståelse. Forskningen talar om minoritetsstress – den stress och utsatthet som uppstår när man lever i en minoritet som ständigt måste anpassa sig till en majoritet som inte talar ens språk.

Det påverkar både den psykiska och fysiska hälsan. Kyrkan kan inte blunda för detta. Tvärtom måste kyrkan vara en plats där denna stress bryts, där döva och hörselskadade kan möta människor som förstår och där deras språk och kultur är självklar, inte ett undantag.

Kyrkan har historiskt varit den institution som burit ett stort samhällsansvar. I dag när välfärden på många håll sviker är det dags att kyrkan återigen tar på sig den rollen. Att ge de mest utsatta det stöd de behöver är inte en frivillig gest – det är en del av kyrkans uppdrag.

I Matteusevangeliet 25:40 påminns vi om vad detta innebär: ”Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort för mig.” Att ignorera de döva och hörselskadade är att ignorera Kristus själv.

Frågan vi måste ställa oss är: vill vi ha en kyrka som bara är för dem som redan hörs och syns? Eller vill vi ha en kyrka som på riktigt inkluderar, som visar vägen och är ett föredöme även för samhället i stort?

Det är hög tid att Svenska kyrkan tar sitt ansvar och satsar på den teckenspråkiga verksamheten. Inte med vackra ord, utan med konkreta resurser. Att bara tala om inkludering utan att agera är hyckleri. Om kyrkan vill vara trovärdig måste den stå på de mest utsattas sida – här och nu.

Cathèrine Frost, kandidat för Centerpartiet till stiftsfullmäktige i Göteborgs stift