I Kyrkans tidning nummer 22/12 skriver Magnus Bodin att det inte är kyrkans uppgift att hjälpa akut behövande. Anledningen till detta är att vi i Sverige har byggt upp ett ”fantastiskt välfärdssystem”. Nu lever vi i en helt annan del av landet än vad Magnus Bodin gör och det finns naturligtvis regionala skillnader i vårt land, men det är svårt att inte fundera över vad detta fantastiska system är. Socialtjänsten har det yttersta ansvaret för kommunmedborgarna, det förnekar ingen. ”Rätt till bistånd i akuta situationer” har man också rätt till. Men, ligger du inom den snäva marginalen och någon extra utgift kommer, då har man inte rätt till mer bistånd.  Dagligen läser vi om åtstramningar inom vård, skola och omsorg – åtstramningar som även drabbar socialtjänsten.

I vårt pastorat har vi ett antal fonder som står för största delen av den akuta hjälp vi delar ut. Dessa fondmedel har ursprungligen donerats för att hjälpa de som inte har en stark ekonomi. Det rör sig inte om att kyrkoavgiften delas ut som socialbidrag. När vi delar ut matcheckar till en person som inte har pengar till mat för dagen så är vi inte ute efter kortsiktigt beröm. Vi vill att denna människa skall kunna ha mat för dagen. Vi tror att det är få på socialtjänsten som skakar på huvudet över vår hjälpverksamhet. Vissa av dem vi möter har fått höra att socialtjänsten inte kan hjälpa dem, men de kan pröva hos kyrkan. Vad gör du när du tvingas att välja mellan att köpa mat eller nya kläder till barnen för sommaren? Vad gör du när sonen lekt sönder sina skor och du inte har råd att köpa nya? Är detta ett ”fantastiskt välfärdssystem”?

Människors ekonomiska problem och barnfattigdomen är ett samhällsproblem, som samhället uppenbarligen inte kan lösa fullt ut. Kyrkan är en del av samhället och ska ta sitt ansvar att vara människor till hjälp, utifrån det evangelium som kyrkan vilar på. Diakoner har genom vigningen ett ansvar för de minsta, de marginaliserade. Vi kan inte lyfta ut den ekonomiska nöden ur vårt ansvar. Den nöden ska vi ta på lika stort allvar som allt annat vi möter.

Vi är helt av den uppfattningen att kyrkan inte skall behöva bära ett kommunalt ansvar, men vi måste bära ett medmänskligt ansvar – det är Kristi direkta uppmaning till oss. De bidrag vi delar ut är, som Magnus Bodin skriver, en droppe i havet – men ibland kan även en droppe vara tillräcklig. Svenska kyrkan behöver idag en diakoni som finns på fältet och inte är rädd för att vara profetisk - detta är en uppgift som kräver betydligt mer än att dela ut matcheckar. Vi ser dagligen hur samhällets ekonomiska klimat har blivit allt hårdare och det kanske är svårt att verkligen tro på att det i dagens Sverige finns de som periodvis inte har pengar till att köpa mat. Om Svenska kyrkan inte finns på dessa människors sida, vad har vi då för uppgift? Vår uppfattning är att kyrkan i framtiden kommer att få en allt starkare roll som social aktör och då framförallt inom diakonin. Sammanfattningsvis bör Svenska kyrkan aldrig upphöra med att stå på de svagas sida och bidra ekonomiskt om det behövs!

Stefan Andersson, kyrkoherde

Kristina Kvist, diakon

Anna Lönneborg, diakon

Gudrun Nettelvik, diakon

Sonja Bjermqvist, diakon

Sundsvalls Gustav Adolfs och Skönsmons församlingar