Kyrkostyrelsens yttrande vilar på teologisk grund och pastoral erfarenhet

Wanja Lundby-Wedin, Daniel Tisell kyrkostyrelsen
Foto: TT

Kyrkans tidnings ledarsida riktar skarp kritik mot Kyrkostyrelsens remissvar om språkkrav . Kritiken bygger på två premisser: dels att frågan som sådan inte angår Svenska kyrkan, dels att Svenska kyrkan har fel i sak. Vi vill bemöta detta.

För det första, Kyrkostyrelsens yttrande vilar på teologisk grund och pastoral erfarenhet. I arbetet med integration och social sammanhållning har Svenska kyrkan samlat stor erfarenhet, både här i Sverige och utomlands, genom Act Svenska kyrkans arbete i flyktingläger och konfliktområden. Vi har byggt upp expertkompetens, nationellt och internationellt, och vi ingår i nätverk med hög expertis på området. Till expertisen hör för övrigt sakkunnig Anna Karlgren, vars insatser KT avfärdar med unkna härskartekniker som förminskande och förlöjligande.

Sedan 2015 har mer än 80 procent av Svenska kyrkans församlingar erfarenhet av arbete med nyanlända. Innehållet i detta arbete beskrivs i rapporten ”En tid av möten - Arbetet med asylsökande och nyanlända i Svenska kyrkans församlingar 2015–2016”. Det rymmer gudstjänst, undervisning och diakoni, språkcaféer och sociala aktiviteter – verksamhet som på ett självklart sätt har med språk och integration att göra. I församlingarna gör anställda och ideella högst betydande insatser för att den som är ny i vårt land ska få verktyg att finna sig tillrätta.

Att då påstå att Svenska kyrkan inte har sakkunskap i frågan är sannerligen att inte ta sig själv på tillräckligt stort allvar. Med 5,7 miljoner medlemmar är Svenska kyrkan den största organisationen i civilsamhället och har många verksamhetsområden. Ofta står vi på statens remisslista. Det händer också att vi svarar spontant i frågor där vi har erfarenhet och kompetens. I många fall är det kyrkostyrelsen som genom sitt arbetsutskott beslutar om remissvaren. Här kan påpekas att det faktiskt går att göra flera saker samtidigt: avgivandet av remissvar hindrar inte Kyrkostyrelsens arbete med långsiktiga visioner och utmaningar.

KT skriver att Kyrkostyrelsen borde ”prioritera kyrkans egna och reella problem” och vi undrar när frågor om utanförskap, integration och språk slutade vara en angelägenhet för en kristen kyrka? Vilka andra frågor anser KT faller utanför ”grunduppdraget kristendomen”? Fred och försoning? Skapelseansvar? Vi vill tro att vi är överens om att en kristen kyrka inte finns till för sin egen skull, utan har ett uppdrag som angår hela samhället. Till detta hör att verka för rättvisa och social sammanhållning – en övertygelse vi delar med kyrkor över hela världen. Det finns anledning att påminna om Lutherska världsförbundets dokument ”Kyrkan i det offentliga rummet”:

"Gud älskar världen och upphör aldrig att vara engagerad i den. Denna djupa trosmässiga övertygelse ger kyrkorna motivation att engagera sig i det offentliga rummet. Gud skapade världen genom Ordet och gav den liv genom Anden… Gud valde att låta inkarnationen i Jesus Kristus visa för mänskligheten och hela skapelsen vem Gud är. Guds engagemang i världen förflyttar kyrkans teologi och praxis in i världen – in i det offentliga rummet.

För det andra, Kyrkostyrelsens har på fötterna i sakfrågan och andra tunga remissinstanser har betonat detsamma som Svenska kyrkan:

Uppsala universitet konstaterar att ”det saknas evidens för att införandet av ett kunskapstest som krav på svenskt medborgarskap alls får positiva effekter”.

Umeå universitet skriver att förslaget ”inte är baserat på faktisk kunskap”.

Lunds universitet understryker att ”den vetenskapliga grunden för betänkandets förslag… är svag”.

Institutet för språk och folkminne påtalar att införandet av språkkrav medför ”uppenbara risker för exkludering”.

Delmi, Delegationen för migrationsstudier, konstaterar att ”Införandet av ett medborgarskapsprov innebär ett paradigmskifte i den svenska integrationsmodellen, vilket riskerar medföra negativa konsekvenser för invandrare från länder med större kulturell och språklig distans till Sverige och det svenska språket.”

Svenska Röda Korset framhåller ”att det finns en risk att kvinnor kommer att drabbas hårdare av det föreslagna kravet på kunskaper i svenska och samhällskunskap”.

Även om det för närvarande blåser stark politisk medvind för den här formen av symbolpolitik säger alltså både forskning och beprövad erfarenhet något annat. När Kyrkostyrelsen enhälligt avger det här remissvaret gör vi det på teologiska och pastorala grunder, med stöd av relevant forskning och trots att vår kritik sannolikt går emot en bred riksdagsmajoritet.

Wanja Lundby-Wedin,
1:e vice ordförande i kyrkostyrelsen

Daniel Tisell,
2:e vice ordförande i kyrkostyrelsen

Svar direkt: Kyrkostyrelsens svar förstärker bilden

 

Tanken med opinionstexter är att sakfrågor lyfts och debatteras. Därför kan det tyckas glädjande att kyrkostyrelsen genom Wanja Lundby-Wedin och Daniel Tisell svarar på min ledartext. Däremot är det synd att de väljer en debatteknik som skymmer sakfrågan och förvånande att de hemfaller åt affektiva utlåtanden om ”unkna härskartekniker”.

I repliken riktar kyrkostyrelsen framför allt in sig på det som ligger vid sidan om ledartextens poäng. Ingenstans i ledaren står nämligen att frågan om språktest inte skulle angå Svenska kyrkan. Ledartexten gör inte heller någon större poäng av rätt och fel i själva sakfrågan.

Istället är huvudfrågan en helt annan: kan kyrkostyrelsens tid användas bättre än till att spontansvara på remisser som ingen har bett om? Detta eftersom kyrkan är något mer än en tyckande remissinstans. Alldeles särskilt i det här fallet, när så många andra aktörer redan är på frågan, vilket också tydliggörs i Lundby-Wedins och Tisells text: Uppsala universitet, Umeå universitet, Lunds universitet, Svenska Röda korset, Institutet för språk och folkminne och Delegationen för migrationsstudier. Ingenstans ges något svar på frågan om kyrkan är något annat än en remissinstans i mängden.

Inte heller adresseras – med ett enda ord – den utbredda längtan efter kyrkan som kommer till uttryck i ledartexten. Alla de röster som formulerar en förväntan på kyrkans unika bidrag förbigås med tystnad. Att representanter för kyrkans ledning visar prov på ett sådant ointresse är djupt sorgligt.

Ibland riktas kritik mot att kyrkans ledning är så upptagen med att gå i takt med andra organisationer i civilsamhället att den missar att lyssna in den egna rörelsen och försummar att lyfta de frågor där kyrkan själv besitter unik spetskompetens. Kyrkostyrelsens debattsvar förstärker den bilden.

Jonas Eek, opinionschef

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.
Stig Axelsson
Ledaren i KT förvånade mig. Självklart ska Svenska kyrkan vibrera av Kristusliv som väcker tro. Samtidigt ska vi även med mod och civilkurage yttra oss när vi tror att människor hotas att bli marginaliserade. Vi måste både kunna vittna om vår tro men även gestalta tron på olika sätt.