Bättre prioritera kyrkans egna utmaningar

Jonas Eek, opinionschef

När kyrkan reducerar sig själv till remissinstans riskerar det att bli farligt och fånigt. Bättre att lägga tiden på annat. För debatten avslöjar också en djup längtan efter och förväntan på kyrkan som kyrka.

Reaktionerna har varit massiva sedan Svenska kyrkan, i slutet av mars, offentliggjorde sitt remissvar till delbetänkandet Krav på kunskaper i svenska och samhällskunskap för svenskt medborgarskap (SOU 2021:2). Att kyrkan avstyrker utredningens förslag har lett till kritik på flera punkter.

• Sakfrågan. Kyrkan har fel. Det är fullt rimligt att ställa krav på språk- och samhällskunskaper då dessa är vägar för att stärka integrationen.

• Hanteringen. Att Svenska kyrkans namn i detta sammanhang reduceras till kyrkostyrelsens au gör att många inom kyrkan, med en annan åsikt i sakfrågan, blir provocerade och känner sig överkörda. Att Mats Hagelin (BA) dessutom meddelar att det är praxis i au:s arbete att aldrig reservera sig, talar inte heller för att hanteringen är oproblematisk (barometern.se 7/4).

• Remissförfarandet. Kyrkostyrelsen valde att spontant svara på remissen. Trots att ingen efterfrågat kyrkans röst kände man sig föranledd att upphäva sin stämma i denna fråga. Det är oklart varför och flera kritiker har pekat på det olyckliga i att kyrkan reducerar sig själv till att vara en tyckande remissinstans för diverse politiska detaljfrågor. Kyrkan är något annat och något mer än så.

Det ligger en hel del i dessa invändningar, och i deras förlängning väcks en övergripande fråga: hur väljer kyrkostyrelsen att prioritera sin tid?

Det är nämligen gåtfullt varför man väljer att lägga sin tid på den här typen av frågor. Kyrkan är något annat och något mer än en remissinstans för dagspolitiska frågor. Dessutom står kyrkan själv inför omfattande utmaningar som behöver adresseras med full kraft. I ljuset av det är det onödigt att själv försätta sig i den situation man nu gör. Internt blir människor besvikna och irriterade. Externt blir många undrande, så till den grad att det riskerar att bli farligt och fånigt.

Farligt då människor med annan uppfattning i sakfrågan riskerar att känna sig exkluderade och ”andligt hemlösa” (se till exempel Ann Heberlein 16/4).

Fånigt eftersom debattens vågor kom att gå så höga efter kyrkostyrelsens yttrande att man tvingades skicka fram en handläggare, Anna Karlgren, som försäkrade att Svenska kyrkan minsann tycker att språk är något viktigt (Svenska kyrkans intranät 9/4)  

Att kyrkostyrelsen försätter kyrkan i situationer som motiverar förtydliganden av den typen gränsar faktiskt till det löjliga. Kyrkan har viktigare frågor att hantera.

Att kyrkan alls yttrar sig i ärendet kan uppfattas som ett uttryck för en desperat kyrka som tar alla chanser att hamna på agendan, eller antas spegla en kyrkans politisering där personer i ledningen på den nationella nivån stärker sin roll på bekostnad av kyrkans övriga nivåer och medlemmar. Ingen av dessa bilder är särskilt lyckad för kyrkan.

Risken är uppenbar att kyrkostyrelsen missar de uppgifter man i stället borde uppmärksamma. För om man verkligen lyssnar på den kritik som framförts, bland annat på landets ledarsidor, så finns där – öppet och tillgängligt – utmaningar som kyrkostyrelsen och dess au borde adressera, i stället för att spontansvara på politiska remisser.

Anders Gustafsson beklagar att kyrkan sysslar med den här typen av frågor och efterlyser att man i stället borde ”koncentrera sig på grunduppdraget, kristendomen” (blt.se 8/4).

Karin Pihl läser en replik på kritiken som ärkebiskopen publicerat och konstaterar att svaret ”skulle kunna vara skrivet av vilken politiker som helst”. Pihl uttrycker en önskan efter en kyrka som är något annat: ”Politiken finns redan överallt” och därför ”vore det synd om människor började betrakta Svenska kyrkan som en politisk organisation bland andra” (gp.se 13/4).

Och i Svenska Dagbladets podd Ledarredaktionen (9/4) ger tidningens politiske chefredaktören Tove Lifvendahl ord åt sin längtan. Lifvendahl betecknar sig själv som en ”ambivalent agnostisk medlem”. Hon uttrycker en sorg över att den kyrka hon är medlem i reducerar sig själv och sänker sig till att tycka massa saker.

Hon berättar att hon besöker kyrkans gudstjänst en gång per år – på julottan. Om den predikan som hon då brukar möta, säger hon: ”Och det är otroligt sällan den predikan som hålls blir något att ta med sig, men det blir när man håller sig till (…) tron och Gud och det som bara kyrkans personer kan tala om med någon form av trovärdighet”.

Debatten ger inte bara uttryck för en kritik av kyrka, utan avslöjar också en djup längtan efter och förväntan på kyrkan som kyrka. Att svara upp på den längtan och förväntan är kyrkans ansvar och möjlighet. Det finns mycket att ta tag i för kyrkostyrelsen. Ytterst borde det inte finnas tid att spontansvara på frågeställningar man kanske inte har sakkunskap eller mandat att hantera. Bättre att i stället prioritera kyrkans egna och reella problem, och vårda och utveckla det som kyrkan kan tala om och gestalta med trovärdighet.

I annat fall, ledamöter – reservera er!

Jonas Eek

Bertil M
Jonas Ek, du är fantastisk i din klarsyn och din frimodighet. Kyrkans tidning har aldrig varit bättre än nu.