De som gått sönder av kyrkan kan göra den mer hel

Det är inte jättekonstigt om du inte har hört talas om Religionstraumadagen. Den är varken en nationell flaggdag eller någon långvarig tradition. Den kom till för två år sedan genom att 89 eldsjälar undertecknade en debattartikel i Aftonbladet – och deklarerade att de i och med den instiftade en sådan dag för att belysa destruktiva kyrkliga miljöer och deras konsekvenser.

Den svenskkyrkliga diakonen Anna Gredander var en av undertecknarna och initiativtagarna till dagen. 

I sin uppväxt for hon illa av en förkunnelse som var svartvit och hård. Hon har genom teologistudier och i goda kristna sammanhang kunnat bygga en hållbar och positiv relation till kyrkan. Hon har varit med och sett en rörelse växa fram. Män­niskor från en rad olika sammanhang driver poddar och ingår i internetforum där människor med trasig kyrklig bakgrund kan dela med sig av sina erfarenheter.

Vissa hittar nya kristna sammanhang, men inte alla. Andligt våld i en miljö kan göra det svårare att lita på kyrkliga auktoriteter och strukturer i ett annat. Berättelser ur det svenska kristna metoo-uppropet vittnar om att det också kan vara svårt att bryta en tystnadskultur och göra människor ensamma med känslor av skam och skuld. 

Som i alla helveten finns det grader också i upplevelsen av religiöst trauma. Män­niskor har olika sårbarhetsfaktorer, upp­levelserna är unika också där två män­niskor erfar detsamma. Det någon upp­lever som en formativ och jobbig erfarenhet behöver inte vara ett trauma. Och tvärtom, det någon skakar av sig snabbt kan däremot förfölja en annan hela livet.

Medan en del behöver bearbeta kyrkliga erfarenheter med terapi, kanske andra snarare får ihop den egna identiteten och världsbilden med bra teologi. Det är en viktig uppgift för kyrkans anställda att avgöra vad som kräver klinisk behandling och vad som snarare är ett ämne för själavård och intellektuell bearbetning.

I båda fall är kyrkan en tillgång. 

Den reformerta, amerikanska teologen Serene Jones har i sitt författarskap, inte minst i Trauma and grace från 2009, förenat kristen teologi och traumastudier. I den beskriver hon hur traumat, som på grekiska betyder sår, är något som drabbar människan utifrån och in. Till skillnad från ett skrapsår, som läker av sig självt, äter sig traumat djupare ju längre tiden går. Det gör bara ondare, gör sig mer påmint och blir en mer definierande del av den egna personen om det inte får läka. 

På liknande sätt är det med botemedlet, menar Jones. ­Nåden måste komma till människan utifrån och in. Försoningen med andra människor, sig själv, världen och Gud är inget människan själv kan skapa. Därför är goda gemenskaper livsviktiga för att människan ska känna igen och ta emot den nåd som redan är given. 

I USA är det vanligt att undersöka så kallade ”nones”, de som inte säger sig tillhöra någon särskild religion. Den här religiösa gruppen är i dag den största i landet. Men vad kan den organiserade religionens förlorade får lära kyrkan? Det finns ju inte bara tusen olika sätt att tro, det finns minst lika många sätt att inte göra det. 

Inte minst skiljer sig de människor som har lämnat ett religiöst sammanhang från dem som aldrig har tillhört ett. Övertygelserna, gemenskapen och tron sätter spår i en människas identitet också efter att hon har lämnat ett samfund eller en församling.

Den som kastar sig ut trots att den aldrig tillhört, och den som tvärtom blivit bränd, kommer att komma med olika frågor och förkunskaper till kyrkan om de väljer att ge den en (till) chans.

Men kyrkan behöver dem båda runt sitt bord: 

De som erfarit något av Gud utan kyrkans ramar – och de som gjort det trots dem. De är vittnen på olika sätt. Men alla har de något att lära kyrkan.