Biskoparna hade förnuft att prata om djävulen

Hur förstå ett samhälle som präglas av en ökande kriminalitet? 

Det är inte som att det är svårt att få sig en bild av läget. Det går att jämföra statistik över våldsbrott, slå upp en tidning och ögna igenom rapporteringen med nedslag i både förorter och villaområden eller lyssna till en av alla regeringens presskonferenser om hårdare tag.

Men vad göra när något går så långt att samhällets institutioner hotas? Vad händer på vägen dit, när det stormaskiga välfärdssystemet utnyttjas på systematisk nivå och tilltron till detsamma krackelerar också bland dem som aldrig skulle komma på tanken att använda samhällets skyddsnät för egen vinning? När den som har ett barn som blivit inblandad i droghandel underlåter att anmäla det till polisen av rädsla för repressalier? 

Bo Wennström är professor emeritus i rättsvetenskap vid Uppsala universitet. Hans senaste bok är teoretisk, men biografisk. Han reser runt och intervjuar kollegor framför allt inom polisforskningen, men också vänner med en fot i det militära och akademiska. Dessutom talar han med två biskopar om ondska.

Men boken börjar i det egna vardagsrummet i Luthagen, Uppsala. En annars fridfull tillvaro hade rubbats av en närvaro som inte passade in. En man vakade oroligt över kvarteret varje kväll och satte iväg i sin bil närhelst det plingade till i telefonen. Fler bilar och män började samlas på platsen.

Bo noterade registerplåtarna och kunde matcha dem med ett allt annat än hederligt brottsregister. 

Han började släcka lampan när han betraktade dem inifrån sitt fönster. Skulle han slänga sopor lät han bli att möta stammis-mannens blick. Att vända bort blicken är på så vis rubriken till hans senast utgivna bok. Om den samtalar jag med honom i det senaste avsnittet av Kyrkans Tidnings podd Makten och härligheten: 

 

Det var i början av 70-talet som Bo Wennström började studera rättsvetenskap. Under vårt samtal kommer vi fram till att teologin och juridiken i Sverige, inte minst i Uppsala, delar lik i garderoben. 

Axel Hägerströms (1868-1939) filosofi användes inom rättsvetenskapen för att eliminera allt som inte finns i sinnevärlden. Det fanns då inget utrymme för religion och med det följde ett ivrigt projekt att slå sönder allt det som kunde uppfattas som rester av ett kristet tänkande. "Rättigheter" skulle alltid under Bo Wennströms utbildning skrivas med citationstecken. Sådana fanns ju inte i sinnevärlden utan enbart i den försåtliga idévärlden. De var på verkligheten påklistrade koncept. 

Stolt deklarerade Bo Wennströms akademiska föregångare i Uppsala att Axel Hägerström hade gjort sig av med allt som hade teologiska rötter. Nu kunde de börja bygga nytt! 

Men de grundläggande idéerna om moral är om inte eviga så rejält seglivade i vårt västerländska tänkande. Den som gör sig av med religionen uppfinner ofta bara hjulet på nytt. 

När jag intervjuar Bo Wennström har han debatterat i Kyrkans Tidning. Han efterfrågar ett kyrkans språk mitt i allt det ofattbara som sker: "Som vetenskapligt skolad människa vet jag att begrepp som ”ondska” ska man sky som pesten. Trots det, anser jag, behövs Kyrkans förmåga akut idag att ge just språk och verktyg för att ge vägledning ut ur allt det mörka."

I arbetet med sin bok intervjuar han biskop Johan Dalman. För Bo bara "Johan", efter åren som studenter samtidigt i Uppsala. Johan Dalman börjar prata om djävulen, inte blott som en symbol eller en summa av de av människan skapade syndiga strukturer. Nej, Johan Dalman berättar om djävulen som en person. Som en ontologiskt existerande entitet.

I ett samtal med biskop emeritus Sven Thidevall liknar han djävulen vid ett rytande lejon. Första Petrusbrevets kapitel 5 beskriver den onda som en beräknande typ som ur människans perspektiv tycks agera slumpmässigt. Som en som går runt och söker vem han skall sluka. Juridikprofessorn känner sig träffad av bilden av hur en oberäknelig ondska går fram i världen.

Jag berättar för Bo Wennström under vårt samtal att jag visst upplever att det finns präster med homiletisk skärpa nog att begripliggöra det ofattbara. Att alla präster inte orerar ytligt om värderingar.

Jag frågar om han går i kyrkan. Svaret är nej. Hans ärende gäller samhällsdebatten.

Jag vill då kontra med ett försvarstal för den levande församlingen. Som i sig själv är en manifestation av en annan möjlig värld. Att gudstjänsten inte är en dekoration utan en punkt i tillvaron som blir begriplig just när den onda inte städas undan. Hans makt över oss människor gör att vi behöver Gud. Hans påverkan på världen gör att Gud behöver oss.

Det finns förkunnare i Svenska kyrkan som menar att ondskan skulle vara enbart immanent och systematisk. Det kommer kanske av att det ofta inte finns något övernaturligt över hur ondskan manifesterar sig. Människor gör ett gott nog arbete att ge ondskan ett ansikte själva, som vi krigar och härjar. 

Men varifrån kommer viljan att göra ont? Det kan låta barnsligt att tro på djävulen. Men den som bekänner uppståndelsens kraft och makt kan omöjligen utesluta att det finns en annan kraft som också är reell, rentav personlig. Det räcker inte med att säga att ondskan i världen är en avsaknad av godhet. Att den är bristen på mänskliga rättigheter eller rättvisa lagar som får mäninskor att göra varandra illa. 

Jag vill betrakta mänskliga rättigheter som en illusion och just därför alldeles nödvändig: En beskrivning av hur vi vill att världen ska vara just därför att den befinner sig så nära helvetet. 

För människan har ett val att göra gott eller ont. För de flesta är det förknippat med risker att göra det onda. För andra är det förknippat med fara att vilja något annat än det destruktiva, att vilja något gott. Därför behöver vi ett språk som inte stannar vid samhällsvetenskapernas försök att förklara utan lägger ut djupare än så. 

Om detta djupare skikt i tillvaron behöver kyrkan använda sin röst. Kan hända är allmänheten mer mottaglig när världen är svår nog att förstå som det är. Då behövs talet om ondskan, moralen och varje människas handlingsutrymme. 

Om varför vi gör det onda som vi inte vill och varför vi ens vill det. 

Fanny Willman, ledarskribent