Låt inte kyrkan dö på landsbygden

Carl-Erik Sahlberg, kyrkoherde emeritus
Territorialförsamlingsprincipen utmanas. Men principer måste få vika för något mycket viktigare för att inte låta kyrkan dö på landsbygd och mindre städer och samhällen, menar debattören. Foto: Janne Strömsten

Territorialförsamlingsprincipen utmanas. Men principer måste få vika för något mycket viktigare, nämligen att inte låta kyrkan dö på landsbygden, i mindre städer och samhällen, menar debattören.

När jag var kallad tala på en konferens i Norge i november kom jag att samtala med ett engelskt par, som närmast chockerade mig genom att säga: ”Den anglikanska kyrkan dör på landsbygden”. Mina tankar gick då till Sverige och min älskade svenska kyrka och dess tynande verksamhet på många platser i landet.

80 procent av de svenska kyrkoförsamlingarna har till exempel mindre än 20 personer på gudstjänsterna.

Från 1990 har antalet gudstjänstbesökare halverats.  En biskop har till och med sagt att vi kanske måste ge upp söndagsgudstjästen och bara satsa på vardagsverksamhet.

Ett sätt att hjälpa församlingar i sådana bygder, som bland annat på grund av migrationen från land till stad förlorat aktiva medlemmar,  skulle vara att stiftsledningar och församlingar i ännu högre grad än vad som nu sker uppmuntrade präster i pension att satsa några år på platser, där verksamheten är tynande eller vilande.  De skulle säkert tas emot med öppna armar där – hus att hyra eller billiga att köpa finns säkert.

Dessa goda och erfarna präster, som idag  sitter i städerna och klagar över att vara outnyttjade, skulle med sin livserfarenhet och sin i och med pensionen tryggade ekonomi få en inspirerande uppgift.  Små gudstjänstgemenskaper runt om i landet ropar: ”Kom över och hjälp oss!” (Apg. 16:9)

Ett annat sätt att stödja sådana gudstjänstgemenskaper vore att göra det som det engelska paret jag mötte i Norge berättade om, nämligen att kyrkoledningar och stift i England ber levande och aktiva församlingar med högt gudstjänstdeltagande att ”knoppa av sig” på andra platser.

Det anglikanska paret nämnde till exempel att den framgångsrika anglikanska församlingen ”Holy Trinity Brompton” i London fått biskopens uppdrag att plantera utposter på olika ställen i London men också ombetts starta verksamheter i tomma övergivna kyrkor i andra städer i England.

Detta borde också vara möjligt i Sverige.  För att ta en kyrka, som jag känner väl, S:ta Clara i Stockholm, så har den kyrkan de senaste 20-30  åren tagit emot hundratals studiebesök från olika församlingar i och utanför Sverige. Nu har man där lanserat ett mentorsprogram för dessa besökande församlingar med förhoppning att man därigenom ska uppmuntra varandra till nysatsningar och ny frimodighet. 

Flera sådana välbesökta församlingar finns över hela landet som skulle kunna användas som resurser för mer flämtande verksamheter. Ett landsomfattande nätverk finns, kallat ”Vägen”, med representanter från många friska, levande församlingar. ”Fresh Expressions” är ett annat sådant nätverk. 

Ett sådant tänk utmanar ju  territorialförsamlingsprincipen – men principer måste få vika för något mycket viktigare – att  inte, som kanske i England, låta kyrkan dö på landsbygd och mindre städer och samhällen. 

Carl-Erik Sahlberg

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.