Vi behöver en strategi för hur vi möter ovana deltagare

Jonas Lindberg gästledarskribent
Katarinamässan är ett exempel på en gudstjänstmodell som fungerar även för den som inte är van att gå i kyrkan. Foto: Mikael M Johansson

Hur ska en ny församlingsinstruktion möta frågorna om gudstjänstlivet? Ett första steg är att påminna oss själva om att engagemang och deltagande går att påverka genom ökad delaktighet. Ett andra steg är att försöka tänka strategiskt kring hur vi kan hjälpa ovana deltagare att hitta ett sammanhang där de kan känna sig hemma.

Vid årsskiftet börjar, som bekant, en ny mandatperiod för Svenska kyrkans förtroendevalda och därmed ska också en ny församlingsinstruktion skrivas eller åtminstone uppdateras. Vilka frågor är det då som ska uttryckas i visioner och mål för de kommande fyra åren?

För alla som är bekanta med kyrkostatistiken är det lätt att direkt tänka på det stadigt sjunkande antalet medlemmar och gudstjänstdeltagare. Det är centrala frågor, men också några av de svåraste, eftersom det i båda fallen handlar om djupgående värderingsförändringar som inte är lätta att påverka, ens för en så stor organisation som Svenska kyrkan.

Men den som skärskådar gudstjänststatistiken kan också se en ljusglimt. Även om den generella utvecklingen är negativ går det nämligen att se skillnader mellan olika pastorat, församlingar och enskilda kyrkor, som inte bara beror på befolknings­utvecklingen. Då blir det uppenbart att det också finns uppåtgående kurvor och den naturliga slutsatsen bör då bli att gudstjänststatistiken trots allt går att påverka, i det enskilda fallet.

Både forskning och praktiska erfarenheter tycks visa att nyckeln till sådan förändring är delaktighet, vare sig det handlar om direkt medverkan eller representativ delaktighet i betydelsen att det lika gärna kunde vara jag. När fler får vara med och ta ansvar blir det också mer angeläget att delta.

Det fina med det är dessutom att det går att tillämpa i olika fromhetstraditioner, vare sig man tycker att man hör hemma mer i högkyrklighet, lågkyrklighet eller något däremellan.

Allt detta vet förmodligen många av oss redan om, men ändå verkar det inte vara tillräckligt angeläget för att det ska få något större genomslag. En bra början i arbetet med församlingsinstruktionen är därför att betona vikten av ökad delaktighet i gudstjänstlivet.

Kyrkohandboken är inget hinder i sammanhanget. När veckans huvudgudstjänst firas i en annan kyrka går det till exempel att utgå från den enklare formen mässa i stället för högmässa och då blir valmöjligheterna fler, för den som så önskar. När väl den formen har satt sig blir regelbundenheten nästa nyckel.

Men det går också att ta ett steg till i en form av strategiskt tänkande som vi ­tyvärr inte ser så ofta i Svenska kyrkan. Det handlar om att det i varje större stad, där det finns flera kyrkor att välja mellan, ska finnas åtminstone en gudstjänst på söndagsförmiddagar som riktar sig särskilt till människor som inte är vana vid att delta i gudstjänst. Där kommer lyhörd­heten för människors behov och längtan att ­sättas på prov, men det är också där gudstjänstlivet kan växa med människor som ­annars inte skulle finnas med.

Jonas Lindberg

Jonas Lindberg