Låt Svenska kyrkan vara en folkkyrka 

I takt med att Svenska kyrkan alltmer liknar en nischrörelse för liberalteologiskt lagda vänstersympatisörer riskerar den att förlora sin själ. Den kyrka som en gång bar Sverige som folkkyrka, med bred port och låga trösklar, håller på att bli en klubb för de redan övertygade. Det är dags att återvända till visionen om en kyrka för hela folket – inte bara för några få.

Jag växte upp i ett hem fritt från religion, men två händelser ledde mig till kristendomen, dels Gideoniternas lilla röda nya testament, som vi fick som gåva i högstadiet, dels Enskede kyrkas konfirmationsundervisning. Svenska Kyrkan var en folkkyrka, som redan då var öppen för det progressiva, men som parallellt lät sådana som jag, en gänglig 13-åring som kommit till tro genom att egensinnigt läsa evangelierna och breven, känna mig välkommen.

När Svenska kyrkan senare skiljdes från staten år 2000, betonades att folkkyrkotanken skulle leva vidare. Kyrkan skulle fortsätta vara hela Sveriges kyrka, för alla som vill söka sig till Kristus, oavsett teologisk inriktning, kulturell bakgrund eller politisk färg.

Men utvecklingen sedan dess visar en annan riktning. I dag tycks Svenska kyrkan snarare sträva mot att bli en kyrka för ett visst segment av befolkningen – de med ett sekulärt, vänsterliberalt och ofta teologiskt relativiserande synsätt.

Det är en tragisk utveckling. För i samma stund som kyrkan gör sig till språkrör för en viss grupps värderingar, slutar den att vara en kyrka för resten. Istället för att bli en kyrka för folket blir den en nischkyrka för de likasinnade.

I ett avsnitt av podden Vox Populi samtalar journalisten Anna Lindman om kyrkans framtid och argumenterar i praktiken för att präster som inte vill viga samkönade par inte längre ska kunna vara präster. Kyrkan ska vara stolt för sin unika roll som progressiv nischkyrka. Det är ett synsätt som tyvärr blir allt vanligare – också bland kyrkans ledande företrädare, men som ligger långt ifrån folkkyrkoidealet.

Argumentet som ofta förs fram är att kyrkan måste stå upp för “allas lika värde”. Men i verkligheten utestänger denna strävan människor med en annan tro, i det här fallet en klassisk kristen tro på äktenskapet.

Det är svårt att förena en sådan hållning med kyrkans uppdrag. För kyrkan ska inte spegla tidsandan – den ska tala till den, med Guds ord som grund. I en folkkyrka måste det finnas utrymme både för den som tolkar Bibeln mer traditionellt och för den som gör det utifrån ett modernare teologiskt perspektiv.

Att kräva teologisk enhet i frågor där det i praktiken råder legitim oenighet är att bygga murar där det borde finnas portar.

Ett färskt exempel på denna exkluderande utveckling finner vi i Stenbrohults församling. Kyrkoherden Johan Kalin, som utifrån sin bibeltolkning inte viger samkönade par, har anmält sin arbetsgivare till Arbetsmiljöverket efter att kyrkorådets ordförande skrivit en debattartikel där han slog fast att det är “oacceptabelt” att präster av det slaget fortfarande finns i Svenska kyrkan.

Om kyrkan inte längre kan rymma den som följer sin övertygelse i trohet mot Bibeln, då är det inte längre en kyrka med bred port, då är det en institution som stänger dörren inifrån.

Denna utveckling drivs dessutom politiskt. Flera motioner till kyrkomötet, bland annat från socialdemokraten Jesper Eneroth, ville göra det omöjligt för präster att vägra viga samkönade par. Vissa förslag gick så långt som att de som redan är präster men inte delar den synen ska “avkragas”.

Det borde ses som ett brott mot folkkyrkans innersta väsen. En kyrka som bygger på att alla ska tänka lika är inte längre en kyrka för folket – den är en kyrka för de få rättänkande.

Redan i dag är det svårt att blunda för att Svenska kyrkans officiella ställningstaganden nästan alltid lutar åt vänster i politiska frågor. Oavsett om det gäller migrationspolitik, klimat, kärnkraft eller sociala reformer så följer kyrkans remissvar och offentliga uttalanden ofta samma ideologiska linje som finner hos Socialdemokraterna och Miljöpartiet.

Detta är inte i sig ett problem för enskilda medlemmar eller teologer, men när kyrkan som institution talar med en viss politisk röst, alienerar den de miljoner medlemmar och ickemedlemmar som inte delar den uppfattningen. Att försvara folkkyrkan handlar inte om att förbjuda engagemang eller offentliga ställningstaganden. Det handlar om att erkänna mångfalden och se den som en styrka, inte ett hot.

När kyrkan talar i gemensam röst, bör den tala med medvetenhet om att denna röst rymmer flera tonarter. Kyrkan kan mycket väl ta ställning i samhällsfrågor, men den bör vara öppen med att det inom kyrkan finns olika tolkningar av vad kristen tro innebär.

I äktenskapsfrågan innebär det att båda hållningarna – den klassiska synen och den nyare – måste få rymmas. Båda bygger på uppriktig trohet mot Bibeln, bara med olika tolkningsnycklar.

Att tillåta båda hållningarna är inte relativism. Det är realism och respekt för samvetet.

Petter Brolin