Krisen har gjort oss förvirrade. Sårbarheten är tydlig. Vi känner med alla som har blivit sjuka, förlorat sina anhöriga och med alla som har förlorat sina arbeten.
Vi känner också med andra slags stora katastrofer i världen, som trångboddhet, svält och avsaknaden av vatten och tvål.
Allt har krupit overkligt nära.
Ute lyser krokus som små trotsiga jubelrop. Fåglarna samlas par om par och sången från himlen är öronbedövande vacker. Det får mig att undra, känner naturen och djuren till vad vi människor går igenom just nu? Vet de hur drabbade vi är av det osynliga viruset med den förödande framfarten?
Oron för att själv bli smittad är stor. Oron för att omedvetet smitta någon annan är också stor. En allmän existentiell ångest kan plötsligt falla över oss, när vi tvättar och spritar våra händer och håller avstånd till varandra och våra ledare har fört oss in i ett ökenlandskap. För att sjukvården ska få en chans att hinna med att rädda liv, för att många inte ska dö på en och samma gång. För livets skull!
Från hem där människor isolerat sig kan man ibland höra suckan, liksom på Mose tid, maten smakar inte längre. Vi kan se den ensamma och på samma gång kollektiva ökenvandringen, den som går runt kvarteret, in mot skogen eller från ett sovrum till ett kök. I värsta fall ser vi den i sjukhusets korridorer och salar. Ibland ser vi den leda till en plötslig och obarmhärtig död och den leder alltid, tror vi, tillbaka till livet. Det senare kan vi emellertid inte se, men vi hoppas och tror.
Krisen har gjort oss förvirrade. Sårbarheten är tydlig. Vi känner med alla som har blivit sjuka, förlorat sina anhöriga och med alla som har förlorat sina arbeten. Vi känner också med andra slags stora katastrofer i världen, som trångboddhet, hemlöshet, svält och avsaknaden av vatten och tvål. Allt har krupit overkligt nära.
I Svenska kyrkan samsas myndigheternas och biskoparnas rekommendationer med åsikter och spekulationer i sociala medier. Innan sociala medier fanns var det nog också så att ledarnas röster till en början hördes klart och tydligt, för att så fort den lämnat avsändarna grumlas av mumlande kritik i leden.
Det är svårt att filtrera, men orden ”vi ställer inte in, utan om” klingar som ett mantra. Var gång signalerar ordet ”omställning” krishantering och omtanke om medmänniskan. Vi vill inte och ska inte ge upp, vi har i uppdrag att förmedla hopp. Tidigt i krisen såg jag framför mig hur kyrkans klockringning skulle vara det allra sista som tystnade, om allt måste tystna.
Nu ser möjligheterna att utföra den grundläggande uppgiften i Svenska kyrkan olika ut. En del vill och kan bedriva uppgiften så långt det är möjligt men med stor omsorg om medarbetarnas och medlemmarnas säkerhet, allt i enlighet med Folkhälsomyndighetens rekommendationer och mall för riskanalys.
En del har ställt in det mesta också med omsorg om medarbetarnas och medlemmarnas säkerhet och också i enlighet med Folkhälsomyndighetens rekommendationer. Det blir olika beroende på förutsättningar och tolkningar och det är ett faktum.
Oavsett vilken väg församlingar, pastorat och stift har gått är det rimligt att tänka att förlusten av något oftast innebär att något nytt uppstår.
Dock förvånas jag av en sak. I en Facebookgrupp för präster argumenterades det för att gudstjänsten skulle ställas in med motiveringen att de flesta som kommer är 70+. Det signalerar en märklig självbild eller verklighet.
Svenska kyrkan ska ju vandra tillsammans med alla åldrar och jag ber en bön i mitt hjärta, att i samma andetag som en gudstjänst som samlat 70+ ställs in, har en utomhusgudstjänst för friska barn och deras föräldrar uppstått.
Med rätta skulle få komma, men jag tror på det ställföreträdande gudstjänstfirandet, där kanske bara två eller tre samlas i Jesu namn.
Man kan säga att Jesus inte blev så gammal, man kan också säga att han lever än i dag. Under senare delen av sitt liv var han synnerligen aktiv. Inte helt olikt varje människas liv, drabbades han av både prövningar i öken och stunder av strålglans. Folket skulle komma att ropa både ”korsfäst” och ”hosianna”.
Graven lär oss emellertid att ingen tomhet finns, som inte rymmer möjligheten till liv i Jesu Kristi namn. Det finns hopp!
Nu när hela världen håller andan, kommer den kristna påskhögtiden med sitt ärende – den ställer varken in eller om. Påsken infinner sig. Den flyttar in mitt i vår öken, den sprider ljus mitt i mörkret och den handlar mer om Gud än om vad du eller jag tycker eller inte tycker, gör eller inte gör. Påsken berättar om livets seger över döden, om ljuset som är starkare än mörkret.
Med orden ur psalm 198, vers 2, må vi därför önska varandra och i synnerhet alla barn en glad påsk: ”Som fåglars kör i lund och mark besjunger våren, blid och stark, och livets alla under, vi må besjunga med varann hans liv, som döden övervann i påskens morgonstunder”.
Mika Wallander
kyrkoherde Roslagens östra kontrakt
LÄGG TILL NY KOMMENTAR