Lönsamt skogsbruk när man följer naturens egna lagar

Mats Hagner, Anders Rålin, Miljöpartister i Svenska kyrkan De Gröna

Kyrkans skogsbruk kan bli mer lönsamt genom att låta skogens ekosystem följa naturens egna lagar. Alltså bättre ekonomi, stabilare ekosystem, ökad mångfald och hållbarhet.

Den skog som kyrkan har att förvalta bör brukas utan kalhuggning och markberedning, på det sätt som låter det naturliga ekosystemet med sitt livgivande samarbete mellan miljontals organismer förbli nästan ostört. Prästlönetillgångarnas avkastning kan troligen fördubblas, men då krävs utbildning av kyrkans skogstjänstemän och beslutande förtroendevalda.

Vetenskapliga fakta visar att en viss typ av hyggesfritt skogsbruk är bättre än kalhyggesbruk.

Skogsvårdslagen passar inte till verkligheten, därför att den endast handlar om bestånd som antas ha en ålder, medan verklig skog innehåller en blandning av trädåldrar. Skogsindustrin efterfrågar inte några bestånd, utan vill att skogsägarna skapar grova raka trädstammar utan kvist i bottenstocken.

Rikstaxen har funnit att äldre skog i Sverige har 37 000 plantor per hektar (Kempe 1997). Dessa dör efter kalhuggning, men forskare har visat att hälften av plantorna blir kvar under skydd av fröträd. Man fann att 95 procent av träden som kommer upp i självföryngring, inte är besläktade med fröträden (Yazdani och Lindgren 1988).

Med moderna skogsbruksmetoder kan vi alltså utnyttja den rikliga naturliga återväxten som redan finns i våra skogar. Bland stora träd som står glest kommer den naturliga återväxten att utvecklas till rekryter. Dessa blir halvstora innan de mogna träden skördas. Hos rekryterna blir stammarnas nedre del kvistfria innan de fullstora träden skördas. Detta kallas kontinuerligt skogsbruk som ger mycket virke med god kvalitet.

Tyvärr är den skogliga utbildningen i Sverige strömlinjeformad för kalhyggesbruk. För att få anslag följer skogsforskare oftast rådande traditioner i systemet. Den som utvecklar användningen av gensaxen kan få anslag, men den som föreslår forskning om markberedningens negativa effekter på renbetet, blir utan.

I skogsstyrelsens ledning sitter en forskare som påvisade att tallskogarna nordväst om Jokkmokk innehöll en stor mängd tallplantor, som blev kvar och reagerade med ökad tillväxt, om han gallrade i stället för att kalhugga (Sundqvist 1993). Efter att han blev anställd av Sveaskog struntade han dock i det han lärt sig om de goda förutsättningarna för hyggesfritt skogsbruk på tallhedarna i Norrland.

Forskaren Lundqvist (1989) fann att de permanenta försöks­ytor som blädats varje decennium ända sedan 1920-talet, hade producerat 94 procent av idealboniteten. Eid (1992) fann att 47 slumpvis valda fastigheter, som bedrev kalhyggesbruk, endast hade producerat 70–90 procent av idealboniteten. Alltså producerar inte kalhyggesbruk mer virke än hyggesfritt.

Det är dock riktigt att forskarna visat att avverkningen per kubikmeter blir cirka 20 procent dyrare när man plockhugger (Persson 1992). Emellertid kompenseras denna förlust helt och hållet av ökad intäkt från grövre virke. Utöver detta blir skötseln billigare när kostnaden för återväxt och ungskogsskötsel i stort sett försvinner. En vetenskaplig analys av statens skogsbruk i Tyskland visade en fördubbling av den ekonomiska nettobehållningen, redan tio år efter att Angela Merkel år 1991 förbjudit kalhuggning (Janssen 2000). Det som presenterats går att kontrollera på
foreningennaturbruk.se.

Mats Hagner, professor emeritus, SLU 

Anders Rålin, skogsbiolog

Miljöpartister i Svenska kyrkan De Gröna

Vetenskapliga fakta visar att en viss typ av hyggesfritt skogsbruk är bättre än kalhyggesbruk.

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.
Nils Ronquist
Jobbade i skogen (Norra delen av Ångermanland) på 1980- talet. Har avverkat frötallar som gjort sitt och sparat frötallar. Är det annorlunda idag?