REPLIK. Att byta ut ordet frestelse mot ordet prövning är vanskligt. Och efter en prövning har man vanligen ”äran i behåll”, men sällan efter att ha fallit för en frestelse, menar debattör Stig Dellström.
I de förberedande samtalen inför dop, vigslar och begravningar har jag ofta fått önskemålet om att använda ”gamla Fader vår”. På min fråga varför har det sagts att ”den gamla känns bättre och särskilt detta att be om att få slippa prövningar känns fel”.
Det är självklart att nya bibelöversättningar måste göras med jämna mellanrum och ibland med nya formuleringar som känns främmande. Men särskilt ändringen från ”inled oss icke i frestelse” till ”utsätt oss inte för prövning” vill jag av flera skäl ifrågasätta.
Bibelkommissionens nya formulering kan vara ett sätt att komma bort ifrån det belastade ordet frestelse. Frestelse klingar primitiv moralism och signalerar rädsla i stället för livsbejakelse. Prövning låter mildare och mer vardagligt och igenkännande.
Med frestelsen är det annorlunda. Den är vanligen ett moment, ett inslag eller ett led i prövningen.
Men att byta ut ordet frestelse mot ordet prövning är vanskligt. Det är ju en ganska vanlig erfarenhet att prövningar inte behöver vara något ont eller negativt utan till och med något nödvändigt för att mognad och utveckling ska kunna ske.
Med frestelsen är det annorlunda. Den är vanligen ett moment, ett inslag eller ett led i prövningen. I evangelisternas berättelser om Jesu umbäranden och frestelse i öknen framgår tydligt att Anden hade en medverkade roll i prövningen, men att slutprovet, det frestande erbjudandet om all världslig makt och härlighet, var djävulens verk.
Inte ens Anden skyddade Jesus mot att ställas inför prövningen (”Anden förde honom ut i öknen… för att frestas / och… frestades av Satan / Djävulen”.)
Det är svårt att på rent språkliga grunder i klassisk eller i nytestamentlig grekiska definitivt avgöra vilket av ordet frestelse eller prövning som är det ”rätta” i översättningen av Fader Vår.
Inte heller i svenskan går det att med några givna språkliga förtecken skilja på ordet frestelse och prövning. De används ofta ganska synonymt.
Men efter en prövning har man vanligen ”äran i behåll”, men sällan efter att ha fallit för en frestelse. Man säger inte att man fallit för en prövning, men att falla för en frestelse är i någon mening detsamma som att ha förlorat.
Vi får inte jämföra våra prövningar med de som Jesus genomlevde i sin frälsningsteologiska roll. Men vi kan mänskligt talat inte komma undan livets skiftningar och utsatthet med allt vad det innebär av tro och tvivel, kamp och prövningar. Allt detta ingår i vad det innebär att leva. Att då som i den nya översättningen be om att alls inte behöva utsättas för prövning känns inte rätt.
Att däremot be om att inte ”inledas i frestelse”, att inte hamna i frestelsen att ge upp och tvingas kapitulera i livets prövningar och kamp är något annat.
Den italienska biskopskonferensen föreslår nyligen översättningen ”utlämna oss inte åt frestelsen”, ett gott förslag som dämpar det teologiska problemet med att Gud skulle fresta oss.
Stig Dellström
kyrkoherde emeritus, teolgie licenciat
LÄGG TILL NY KOMMENTAR