Om det internationella rådets sammansättning inte nådde upp till de önskade målsättningarna, varför inte ta med sig detta till nästa gång, och söka rätta till det då?
Sedan perioden 2014–2017 väljer kyrkostyrelsen ett internationellt råd som bereder internationella frågor till kyrkostyrelsen. Rådet består av 5+5 ledamöter (ordinarie + ersättare) hämtade från kyrkomötets nomineringsgrupper, 1+1 biskop samt 2+2 ledamöter som nomineras av Arbetskonferensen som representerar internationellt engagerade i alla stift.
Arbetskonferensen 2018 fick veta att kyrkostyrelsen gett dem bakläxa på nomineringen för åren 2018–2021. De rådsledamöter som nominerats av Arbetskonferensen hade valts för endast två år (övriga är valda på fyra år).
Skälet sades vara att rådets sammansättning inte ansågs leva upp till målsättningen att 20 procent av ledamöterna ska vara under 30 år.*
Denna särbehandling av de ideella representanterna i rådet har väckt förvåning, förstämning och irritation bland internationellt aktiva i stiften.
Förutom hänvisningen till önskvärd ungdomsrepresentation har även, lite mer diffust, hänvisats till en motsvarande målsättning om representation av män-kvinnor i valda organ.
En spontan reaktion är att om rådets sammansättning denna gång inte nådde upp till de önskade målsättningarna, varför inte ta med sig detta till nästa gång, och söka rätta till det då? Och varför peka finger åt just ombudsrörelsens ledamöter om man anser att det brister? Det väsentliga bör väl vara sammansättningen av rådet som helhet?
Frågorna hopar sig, och riktigt märkligt blir det när man ser närmare på den sammansättning rådet faktiskt har. 20 procent unga av 16 innebär 3 ledamöter. En av de valda kyrkopolitikerna är lite drygt 30, och två av de ideella är klart under 30.
Med lite god vilja kan det anses godkänt, och varför ska just nomineringen av de ideella göras om? Det är ju de som ”räddar” ungdomsrepresentationen!
En ny nomineringsprocess i 13 stift är också komplex, och kan i sämsta fall innebära att de två unga åker ut, och det var väl knappast meningen?
Argumentationen hänger inte ihop, så för säkerhets skull sägs även att det vore bra med fler män. De flesta internationellt engagerade är kvinnor, så det blev så att alla fyra nominerade ideella är kvinnor.
Visst är det bra med jämn könsfördelning, men i rådet som helhet är ändå fem av sexton – inklusive ordförande och hans vice – män, så det är svårt att se att mäns perspektiv inte kan göra sig gällande i rådet.
Vad ligger egentligen bakom agerandet? Finns där en ängslig politisk korrekthet, eller är det bara klantigt skött? De klena motiveringarna kan få en att undra om det bakom detta ryms en önskan att komma åt någon icke önskvärd? Klart är att det hela väcker olust.
Kyrkostyrelsen borde enligt min mening, om bristerna vore verkliga, nöja sig med att dra lärdom och jobba bättre med frågan nästa gång. Själv anser jag inte att rådet har de brister som hävdas.
Arbetskonferensen och dess nomineringskommitté har ett dilemma. Det klokaste vore att markera förtroende för nuvarande rådssammansättning och nominera samma representanter som förra gången.
Lars-Gunnar Frisk
Ordförande i Luleå stifts Globala råd
Fotnot: En målsättning om att 20 procent i organ som utses av kyrkostyrelsen ska vara under 30 år antogs av kyrkomötet 2014 som en riktlinje för Svenska kyrkan, med inspiration från Kyrkornas världsråd och efter en motion av Eva-Maria Munck. Någon motsvarande policy om balans män-kvinnor har inte Svenska kyrkan.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR