När blev docent ett skällsord i svenskkyrklig debatt?

REPLIK

Polemik är teologins sämsta genre, den leder oftast bara till missförstånd och dålig stämning. Så jag är glad att jag och Thomas Kazen är överens om de polemiska bitarna av min text i DN. Det är inte klokt att generalisera kring Bibeln i allmänhet eller den hebreiska bibeln i synnerhet. Dessa polemiska inslag i min text innebär att många nog missat textens syfte, att försöka belysa varför uttalanden som för ett par decennier sedan inte orsakat några större debatter nu leder till domkapitelsprocesser – i Stockholm av alla stift! Mea culpa.

Att se ett uttryck som ”Jag har sagt farväl till Bibelns Gud” som en inbjudan till samtal är dock en rätt extremt generös läsning! Min poäng är att kulturen har rört sig vidare och att samtiden ställer andra frågor till kyrkan och den kristna traditionen. Jag vill framhålla att jag inte uttalat mig om huruvida Hugos åsikter ska rymmas i Svenska kyrkans vigningstjänst. Det har för övrigt inte Stockholms stifts domkapitel heller gjort, utan enbart Hugo själv.

Däremot är jag helt av samma åsikt kring det nödvändiga i ett öppet samtal om hur den kristna traditionen ska uttryckas och utvecklas för att förbli relevant. Men jag tycker mig se är att den diskussionen idag är aktivare än på länge. För att ta det senaste exemplet – Lyssna på den spanska superstjärnan Rosalías nya skiva och se vilka diskussioner den väcker om kvinnlig mystik, gudsbilder och andliga traditioner. Men de samtalen rör sig långt från 1900-talets tvivelsdiskurser.

Men nu docerar jag väl igen. Och för mig ligger faktiskt kärnan någonstans här: när blev docent ett skällsord i svenskkyrklig debatt? Att det i den akademiska världen alltid betytt ungefär ”någon som är lite för tråkig för att bli professor” är sedan en annan sak.

Fast det är väl det som är poängen. Att det inte är ett skällsord. Att vi lämnat den typen av antiintellektualism bakom oss.

Patrik Hagman, docent i politisk teologi