Nu är det upp till oss att rädda vårt klingande kulturarv

Kyrkomusiker i referensgrupp för programmet lärande och undervisning, 7 namnunderskrifter
Visst vågar och vill vi förmedla kyrkans identitet och arv till kommande generationer? Foto: Mikael M Johansson

Nu är tiden att, genom kyrkomusiker och andra medarbetare i församlingarna, ta vårt undervisningsuppdrag på allvar för att kulturarvet som psalmerna utgör ska fortsätta att leva – kyrkan och människor till glädje.

Människan är en sjungande varelse. Som evangelisk-luthersk kyrka är Svenska kyrkan en sjungande kyrka där den gemensamma sångens betydelse inte nog kan betonas.

Våra psalmer är också ett viktigt kulturarv som har levt vidare i generationer tack vare att dessa tidigare var en självklar del av skolundervisning och konfirmandundervisning. Man inte bara sjöng psalmerna, man skulle också lära sig psalmer. Dessutom utantill! 

Som vi vet fungerar det inte så längre. Man kan nog påstå att kunskapen om psalmer i dag är låg.

I grundskolans kursplan i musik för årskurs 1–3 står det i kunskapskraven: ”Musik som knyter an till elevens vardagliga och högtidliga sammanhang, däribland nationalsången och några av de vanligaste psalmerna, samt inblickar i svensk och nordisk barnvisetradition. (Kursplan i musik för grundskolan. 2011) Det är gott att veta att psalmerna fortfarande nämns i skolans kursplaner, men det stora ansvaret måste kyrkan själv ta.

Vad fick dåtidens människor med sig när de sjöng och lärde sig psalmer i skolan? Jo, ett knippe sånger för alltid bevarade i ett inre rum att ta fram, textrader och melodislingor, i glädjedagar och i nödens stund.

Att psalmerna sitter där, för alltid, vittnar de mumlande läpparna hos dementa när vi håller andakt på äldreboenden. 

Nu är tiden att, genom kyrkomusiker och andra medarbetare i församlingarna, ta vårt undervisningsuppdrag på allvar

Kanske det låter som en överdrift att säga att psalmer kan rädda liv och har gjort det. Förmodligen är det alldeles sant!

De sjungande skolbarnen förr fick med sig en gemensam sångskatt. Glädjen i att sjunga tillsammans och dessutom kunna samma sånger skapar stor gemenskap. Att mamma och morfar kan samma sånger som jag kan sjunga, skapar dessutom en sammanhållning mellan generationer.

Genom att psalmerna lärs ut till nya generationer ges det så viktiga generationsöverskridande perspektivet ett verktyg. Det ska vi, nutidens människor, ta fasta på.

Inte bara kännedomen om psalmerna måste räddas. Vi som kyrka måste också ta ansvar för sången, att hjälpa människor att kunna och att våga sjunga. I en tid när den förhärskande bilden av sång är tävling, solosjungande och kändisskap har kyrkan en unik möjlighet att genom sina kyrkomusiker och deras arbete stärka barns sångutveckling.

Detta ämne uppmärksammas de kommande åren inte minst av Kungliga musikaliska akademien som hävdar barns rätt till sin röst i en nationell satsning, Sjungande barn, som pågår 2020–2025.

Här måste Svenska kyrkan var med! Att sjunga är en kunskap, möjlig att lära sig! Det handlar inte om talang eller fallenhet utan att varje människa bör ges chans att finna och upptäcka sin egen röst.

Kyrkomusikerna har en gedigen utbildning i sång och körledarskap. Här finns alla möjligheter för församlings- och pastoratsledningar att prioritera tid och ekonomiska resurser för barnsång, barn- flick- och gosskörarbete i församlingarna och i kyrkomusikernas tjänster.

Psalmboken, som i en äldre tid kanske var den enda boken i hemmet, var en källa till kunskapsinhämtning om kristen tro och kyrkans tradition, en poesi- och bönbok och en sångbok. Ser vi psalmboken som en resurs för Svenska kyrkans lärande och undervisning i dag? Skulle vi kunna använda den ännu mer än vi gör? I konfirmandarbetet, i arbetet med vuxet lärande, i kyrkans musikverksamhet? 

Visst vågar och vill vi förmedla kyrkans identitet och arv till kommande generationer?
Visst vågar vi presentera även äldre psalmers rika halt av poesi och melodik, även när de i förstone syns svårbegripliga och gammalmodiga. Visst måste vi det?

Vår övertygelse är att med undervisning och lärande kommer mänskligt växande som skänker glädje, identitet och sammanhang. 

De musikskolor som startas i flera församlingar runt om i Sverige för att få barn och unga att spela orgel är också viktiga pusselbitar för psalmernas fortlevnad. Här avdramatiseras själva instrumentet orgel och eleverna får från start ett naturligt förhållande till kyrkorum, psalmer och kyrkans traditioner. Församlings- och pastoratsledningar bör även här se vikten av att prioritera musikundervisning. 

Med ett medvetet arbete kring psalmboken i konfirmandundervisning och kyrkans barn- och ungdomskörer samt i musikundervisning kommer kunskap och kännedom om psalmer, kyrklig tradition, kyrkoåret och bibelberättelserna.

I körarbetet och musikundervisningen, där barnen ofta stannar i många år, finns en stor möjlighet att dessutom packa barnens ryggsäckar med välsång, orgelspel, musikteori och musikhistoria, socialt samspel, mod och frimodighet. Låt oss på detta sätt hjälpa kommande generationer att växa i allmän, musikalisk och kyrklig bildning! 

Kanske finns det en eller flera generationer som inte kan så många psalmer, som inte sjunger med och som har kommit bort från de kyrkliga sederna. 

Nu är tiden att, genom kyrkomusiker och andra medarbetare i församlingarna, ta vårt undervisningsuppdrag på allvar för att kulturarvet som psalmerna utgör ska fortsätta att leva – kyrkan och människor till glädje.

Vilken utmaning vi står inför – att rädda detta klingande kulturarv, denna sång- och poesiskatt och utmärkta lärobok! Rädda, men också klokt förvalta och förnya.

Sara Michelin
Alexandra Pilakouris
Lovisa Alinder
Anne Dungner Hjellström
Jonas Östlund
Karin Skogberg Ankarmo
Hans Davidsson

Referensgruppen av kyrkomusiker inom ramen för programmet om lärande och undervisning, som verkar för att identifiera, synliggöra och förklara kyrkomusikerns undervisningsuppdrag

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.