De som definierar vad som är för mycket är hennes manliga kolleger och överordnade. Och det som händer efter detta ”felsteg” är starka markeringar av att ”så gör vi inte här” och slutligen utfrysning.

I samband med provvalet i Västerås har en av de kvinnor som kandiderar – Christina Schenning – fått kritik för att hon brutit mot traditionen som säger att biskopskandidaterna inte ska ta egna initiativ utan endast medverka i de procedurer som är föreskrivna. För övrigt ska de vän­ta på att en av dem blir kallad till biskop.
Glastaket brukar förknippas med näringslivet men det är tydligt att denna teknik att markera mot avvikare också är känd i kyrkliga kretsar. Jag vet att jag inte är ensam om att önska en fortsatt utveckling av kyrkans roll i samhället mot större öppenhet och dialog. Jag blir därför djupt besviken, när jag läser i Kyrkans Tidning den 6 december 2007 att man som biskopskandidat inte ens får samtala i organiserade former med människor som bor i det berörda stiftet. Det betraktas som ett brott mot traditionen och de oskrivna reglerna och betecknas som kampanjmakeri.

Jag har ingen anledning att lägga mig i det aktuella biskopsvalet men jag kan inte låta bli att reagera på principiella grunder. Det är nämligen ingen slump att det är kvinnor som slår i glastaket. Kvinnor som vill bli ledare tar alltid en risk. Ofta visar sig motståndet mot dem på mera subtila sätt än det vi nu åser. Möjligen kan intervjuerna i Kyrkans Tidning föra det goda med sig att fler blir medvetna om att kvinnor ännu 2007 förväntas anpassa sig fullt ut till manliga normer för att bli tagna på allvar.

Birgitta Nyrinder
Linköping
styrelseledamot i Kvinnor
i Svenska kyrkan