Självfallet kan ett spädbarn inte vara skyldigt till något ont överhuvudtaget, vilket jag också då och då poängterar i doptalet. Någon smuts att tvätta bort i dopvattnet finns alltså knappast. Däremot är spädbarnet en människa, och att vara människa innebär att vara ofullkomlig. Vi får ofullkomligheten med oss som arv, den är en del av att vara människa, som väl de flesta vet. Vi är snara att göra ont, oförmögna att hålla oss till det goda – oavsett våra föresatser. Det är vår arvsynd. Jag är tveksam till om det finns någon annan synd än denna.

Men vad är det då som sker i dopet? Ja, ingenting magiskt, skulle jag tro - dopvattnet förvandlas knappast för att prästen ber en bön över det.
Överhuvudtaget har jag svårt att sammankoppla kristendom med magi. Förr var det viktigt att barn döptes tidigt, eftersom de inte ansågs komma till himlen om de skulle dö odöpta, i späd ålder. Få människor tror väl så i dag. Ett odöpt barn kommer förstås till sam­ma himmel (vad det nu innebär) som ett döpt barn.
Ett odöpt barn är lika älskat som ett döpt. Så måste det väl ändå vara, om Gud nu är kärleken (vilket jag misstänker).

Så den enda slutsats jag kan dra av detta är att dopet är viktigast, inte för Gud utan för den som döps och dopkandidatens familj. Vi dras med vår ”arvsynd”, att vara ofullkomliga – men i dopet sänder oss Gud hälsningen ”Det gör inget om du misslyckas, du är ändå Guds barn. Gud älskar dig, och du blir alltid förlåten. Du har alltid möjlighet att börja om på nytt”. Att leva i sitt dop är, som jag ser det, att vara medveten om att Guds nåd är ny varje morgon, oavsett vad som hände kvällen innan.
Dopet är en gåva från Gud, en gåva som säger ”Du vandrar inte ensam. Jag vandrar med dig. När du möter ondskan och mörkrets makter är jag där med dig. Alla dagar, till tidens slut”.

Kjell Dellert
komminister, Stockholm