Tiderna förändras, organisationer likaså. Svenska kyrkan förändrar ständigt verksamheter och former. Det ska den göra. Det är dags att ompröva specialavtal, till exempel med EFS.
Svenska kyrkan har en stor bredd. Inom sig rymmer den många olika riktningar, några med smärre variationer, en del tämligen extrema. Vi kan tycka olika, men vi är överens om att ”Gud är den som dömer” och att vi får leva med våra olikheter. Detta är en av kyrkans stora förtjänster.
Dock finns det en grupp inom kyrkan där man visserligen gärna vill vara medlemmar i kyrkan, men samtidigt inta en särställning, nämligen EFS. Det är svårt att få veta hur många som är med i EFS. Frågar man muntligt, får man svävande svar. På nätet
uppgavs år 2015 något under
14 000, då 0,2 promille av kyrkans medlemmar. Senare siffror har jag inte lyckats hitta, men antalet torde inte ha ökat väsentligt.
Den här lilla gruppen, en del av kyrkan, vill ha samarbete med samma kyrka som den redan tillhör, något som förefaller vara en logisk kullerbytta. Det innebär att man vill ha – och får – så kallade samarbetskyrkor. För dessa gäller kontraktsenligt särskilda villkor bland annat för anställning av präster, så kallade samarbetspräster, men också för till exempel kollekter (EFS bestämmer där över alla kollekter, även stifts- och rikskollekter), med mera. Samtidigt står Svenska kyrkan för alla kostnader: lokaler, löner till präster och övrig personal etcetera. EFS kan alltså, för att citera en EFS-medlems synnerligen belåtna konstaterande, både äta kakan och ha den kvar. Behöver det påpekas att en sådan strävan i de flesta andra sammanhang brukar anses förkastlig?
Varför sådana, unika, privilegier till just denna grupp? Teologiska skillnader finns egentligen inte, utom möjligen i synen på hbtq-personer (se EFS policy-dokument om detta från 2017). Den linjen avviker onekligen från huvudlinjen i Svenska kyrkan. Ska den belönas särskilt?
Snarare tycks det ändå handla mer om ”värdefulla traditioner” från vänner och familj och, ytterst, från den rosenianska väckelsen under mitten–slutet av 1800-talet. Dock finns det inom kyrkan också många andra värdefulla traditioner, som varken kräver eller får positiv särbehandling i ekonomiska frågor.
De flesta religiösa samfund kämpar i dag med minskande medlemsantal. Tre frikyrkor valde att gå samman till Equmeniakyrkan. Rimligen har man då fått kompromissa på olika sätt. Tiderna förändras, organisationer likaså. Svenska kyrkan förändrar ständigt verksamheter och former. Det ska den göra. Det är dags att ompröva specialavtal, till exempel med EFS.
Också EFS behöver ompröva. Särställning och unika privilegier hör inte hemma i en tid då gränser behöver överskridas, inte markeras.
Låt EFS medlemmar rätt och slätt vara medlemmar i den Svenska kyrka de tillhör och där, utan åthävor och säravtal, arbeta tillsammans med oss andra!
Cecilia Cervin
LÄGG TILL NY KOMMENTAR