Jag kan vara en dålig präst. Men jag vill varken svika kyrkans tro eller de människor som väljer mig till vigselpräst. För mig är det till exempel inte så viktigt om bruden ”blir överlämnad” eller inte. (Möjligen borde mannen överlämnas i stället, det är ju han som ska lämna sin far och sin mor för att leva med sin hustru, enligt Jesu ord i Matteusevangeliet 19:4–6).
Vad som är ännu viktigare handlar om mötet mellan prästen och två människor som planerar en vigsel eller en begravning. Vad blir deras bild av prästen, kyrkan och rentav Gud? Är det känslan av ”välkommen hem, här hör jag hemma” eller är det känslan ”jag passar inte in?”

Nu vill jag inte raljera. Jag känner också igen problematiken som Ninni Ledfelt skriver om på opinionsplats i förra numret av Kyrkans Tidning. Det finns många människor som vi kanske skulle kunna kalla förlorade får, förlorade döttrar eller söner. De kommer inte ihåg ”ordningarna”. Men så kommer de äntligen hem.
Helst vill jag se de mötena som en utmaning att tillsammans med Jesus möta dem med kärlek och omtanke så att de känner sig välkomna. Detta behöver givetvis inte innebära att allt passar in i kyrkan, men det kan gå riktigt bra att ge ”konstiga” handlingar en kristen klädnad. Det har ju hänt förr, tänk på julen som vi kristnade och gjorde till vår stora högtid! Själv har jag varit med om många lite ovanliga önskemål som blivit väldigt fina upplevelser för både mig och för dem som ”kom hem”.

Men det krävs samtal och öppenhet. Arbete med att foga allt samman till en helhet. Det brukar fungera utan att svika vare sig tro eller ordning i kyrkan. Och inte behöver jag be om betalning för det, jag har ju redan min lön.

Ingemar Nilsson, kyrkoherde i Gislaved