Överklagandenämnden försvarar Frimurarorden

Bengt Ådahl, biskop Missionsprovinsen
Inga kvinnliga präster och inga kvinnliga biskopar får vara med i Svenska Frimurare Orden, där det återfinns viktiga beslutsfattare i kyrka och samhälle, uppger debattören. Bilden från frimurar

Svenska Frimurare Orden är en organisation som utestänger kvinnliga präster och kvinnliga biskopar men tillåts agera helt fritt och utan inskränkningar i samhället och i kyrkan.

Den 3/1 2020 fick jag besked från överklagandenämnden om det beslut de fattat den 20/12 2019. Nämnden avslår överklagandet, vilket betyder att domkapitlets i Göteborg beslut gäller, det vill säga att jag förklarats obehörig att utöva kyrkans vigningstjänst i Svenska kyrkan.

Jag beklagar beslutet. Det ankommer nu på mig att reflektera över beslutet – och kritisera det. Uppenbarligen saknas det en samsyn på läget. I Missionsprovinsen ser vi oss som en del av Svenska kyrkan. Vi vill på allvar förvalta det arv av klassisk kristendom som varit bärande i Svenska kyrkan, men som kyrkans ledning nu struntar i. Vi står i en allmänkyrklig tradition. Vi är en del av den världsvida kyrkan, om vilken vi bekänner att den är ”en enda, helig, allmännelig och apostolisk”. Men vi är inte ett registrerat trossamfund.

Jag har inte utträtt ur Svenska kyrkan. Jag är vigd till biskop i Missionsprovinsen. Därmed är jag biskop i Svenska kyrkan – men inte Svenska kyrkans biskop. Jag är inte vald på det politiserade sätt som kyrkoordningen föreskriver utan på det sätt som Missionprovinsens Provinsordning föreskriver. Och jag är vigd i full apostolisk ordning med biskopar från andra lutherska kyrkor närvarande och medverkande. Problemet är att Svenska kyrkans ledning ser oss som en kyrkogemenskap utanför Svenska kyrkan.

Då uppstår vissa problem hur Svenska kyrkan behandlar sina minoriteter. De är inte obetydliga. Därifrån kommer många, både präster och lekmän, som gjort oerhörda insatser i kyrkans liv på många områden, fast de inte representerar huvudfåren i den kyrkliga profil som kyrkostyrelsen och kyrkomötet lanserar. I de här minoriteterna finner man ofta en genuin Jesus-glädje och Bibel-glädje och personlig hängivenhet, som berikat så många människor.

Följer man inte huvudfåran i kyrkan, den som kyrkostyrelsen, kyrkomötet, biskopar och domkapitel står för, då blir man snabbt utmanövrerad, åsidosatt, förbigången vid tillsättning av tjänst, och, om man är präst, ”avkragad”. Fastän dessa minoriteter säger ”Vi vill vara trogna mot Kristus och följa Guds Ord” blir de fullständigt nonchalerade.

Ett av problemen är hur vi ser på kvinnliga präster. I Missionsprovinsen säger vi nej till kvinnliga präster, eftersom Guds ord gör så, när den beskriver den uppdelning i olika uppgifter som Gud vill ha i gudstjänsten och i sin kyrka. Alla kristna är lika värda i Guds ögon, men det betyder inte att alla ska göra samma sak.

Här gäller det för oss att erkänna att Herren har rätt att säga hur det skall vara i hans kyrka och att vi följer det. Det är mycket allvarligare att inte bli erkänd av Herren – på domens dag. Den dagen kommer och den prövningen blir hårdare för präster än för andra. Det är inget jag hittar på, eftersom det står i Guds ord.

Trots det kan den som får kallelsen inte dra sig undan, eftersom Kristus måste bli förkunnad, till människors frälsning och räddning. Guds kärlek genom Jesus måste nå fram. Syndernas förlåtelse och Guds barmhärtighet måste nå ut. Därför behövs kyrkan. Därför behövs ämbeten. Därför behövs Bibelord och sakrament. Men hela tiden måste vi fråga ”hur vill Herren ha det” och följa det.

I inlagan till överklandenämnden tas upp en jämförelse med Svenska Frimurare Orden. Jag menar att den är att jämföra med ett kyrkosamfund. Åtskilliga präster och biskopar i Svenska kyrkan är engagerade där. Där förekommer religiösa akter och vigningar. Där är sakramentslikande måltider. Där finns ”den högste prelaten”, som skall vara en biskop. Där är mycket hemlighetsmakeri. Ingen vet vad nästa grad ska ha för upptagningsriter. Där är stark social gemenskap. Där är en hel del ”finare folk”. Men det finns en sak som inte finns där. Där är inga kvinnor (!). Inga kvinnliga präster och inga kvinnliga biskopar får vara med där. Om något är 100 procent manligt så är det Frimurarorden.

I domslutet mot mig avfärdar överklagandenämnden jämförelsen med Frimurareorden. Den är inte relevant, sägs det. Och man fortsätter: ”Även om orden har en kristen grundsyn är det inte fråga om en kyrklig förening. Till skillnad från Missionsprovinsen är orden inte en egen kyrkobildning.” Vad är den då? Hur förklarar men de hemliga riterna som präster och biskopar måste utföra? Varför tar överklagandenämnden Frimurarorden i försvar?

Jag anar här en ohelig allians. Frimurarorden får vara i fred, trots att kvinnliga präster är förbjudna där. Jag har aldrig hört de kvinnliga biskoparna kritisera Frimurarorden. Är det så att det är priset för att det kyrkliga etablissemanget i Sverige ska få stöd från personer i Frimurarorden. I orden finns viktiga beslutsfattare på olika nivåer i kyrka och samhälle. Dessutom har biskopsmötet förklarat att det är okej (för män) att delta i Frimurarorden.

För utomstående finns för ingen insyn i Frimurarordens verksamhet. Hur kan vi då vara säkra på att beslutsfattare inte tar oskälig hänsyn? I Missionsprovinsen står vi för öppenhet. Vi deklarerar offentligt vad vi gör. Vi inbjuder i annonser i pressen till våra gudstjänster. Alla intresserade är välkomna. I Frimurarorden är det total slutenhet och motsaten till öppenhet och utestängande av kvinnor. Ändå tas Frimurarorden i försvar i överklandenämndens dom. Jag finner det märkligt! Tvinga Svenska Frimurareorden att redovisa vilka riter biskopar och präster utför och låt detta bli granskat i domkapitlen.

En organisation som fullständigt utstänger kvinnliga präster tillåts agera helt fritt och utan inskränkningar i vårt samhälle och i kyrkan. Missionsprovinsen blir ställd vid skampålen därför att vi säger: ”Vi vill vara trogna mot Kristus och följa Guds Ord och kyrkans bekännelse!”

Bengt Ådahl

biskop i Missionsprovinsen

Tvinga Frimurare Orden att redovisa vilka riter biskopar och präster utför och låt detta bli granskat i domkapitlen.

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.
Björn Axellie
Jag har väntat på kommenterer ...? Är det ingen som har synpunkter? Konstigt! Vad kan det bero på? Är alla präster med i någon orden? Antje då?