Utgångspunkten för ÖN:s arbete är att någon, eller några, med klagorätt invänder mot ett fattat beslut. Då är det ÖN:s uppgift och ansvar att gå igenom ärendet och komma fram till ett avgörande. ÖN sitter inte bara och tycker till om hur en verksamhet lokalt ska bedrivas.
Det går inte alltid att enkelt skilja mellan ”formell laglighetsprövning” och ”saklig lämplighetsprövning”, vilket Anders Linger tycks påskina. Nya händelser är inte alltid genomreglerade. Detta kräver en tolkning och tillämpning som utöver kyrkoordningen använder förarbeten och andra uttolkningar för att dra slutsatser.

Det är självklart för ÖN att agera oväldigt. När Anders Larsson pratar om ett ”framgångsrikt lobbyarbete” kan detta antyda att ÖN skulle låta sig påverkas av en intressegrupp. Här känner inte jag igen mig. Hur ÖN:s beslutsunderlag författas är upp till den klagande, men prövningen utifrån ett skriftligt förfarande sker korrekt.
Det vore märkligt om ÖN utöver sina beslut skulle uttyda dessa längre än så, och för medier spekulera kring innebörd och konsekvenser. Där ÖN:s mandat tar slut fortsätter de förtroendevalda beslutsorganens ansvar att agera. Beträffande tydlighet och effektivitet för att formulera och expediera ÖN:s beslut pågår ett utvecklingsarbete.
Det är Svenska kyrkan samfällt som har beslutat om en viss kyrkoordning som gäller för alla delar. Denna behöver en yttersta instans för tolkning och precisering. När man på lokal nivå inte är nöjd med utfallet, och som Anders Larsson åberopar en representativ legitimitet för att eventuellt nonchalera ett överprövningsbeslut, då ifrågasätter man spelregler som är till för att skydda enskilda intressen. Om beslutet går emot en själv kanske man kan trösta sig med möjligheten att några andra sett vissa saker som man själv inte fått syn på, och att dessa agerat utifrån bästa vilja och förstånd.

Kenneth Nordgren
teol dr
ledamot i Överklagandenämnden