När det nu gäller en sådan sak som profanhumanismen står det väl ändå klart: där kunde man nog förvänta sig att teologer av facket, placerade vid våra lärosäten, vore beredda att svara upp på utmaningar redan på religionsvetenskaplig grund. Där behöver de inte frukta för att kompromettera sin vetenskapliga profession i risken för de möjliga konfessionella övertramp som annars kan stå dem i vägen i aktsamhet om teologins positioner i den akademiska världen.
Men där dessa tiger bör så mycket mera präster ropa! Alltså prästvigda teologer, i sina prästlöften förpliktade till en kyrklig teologi med konfessionella förtecken också att ge skäl för sin och kyrkans tro. Att uppmärksamma medierna, i synnerhet dagspressen, skulle för flera av oss kunna bli ett naturligt utflöde från våra predikstolar där all förkunnelse börjar.

Att däremot direkt diskutera med Förbundet humanisterna är i sig ganska meningslöst, frukt­bart väl bara för allmänhetens orientering om företeelsen i fråga. Christer Sturmark och hans vältaliga och målmedvetna meningsfränder framstår som blinda för kristendomens innersida. De ser mest bara på kyrkans rent mänskliga framtoning med dess alltför ofta alltför mänskliga brister, förstår inte att det är just syndare som där kan finna en fristad i kampen och uppgörelsen med det onda, både hos sig själva och sin omvärld. Man har skäl att fråga sig: vad vet egentligen en enögd profanhumanist om evangeliet, om Jesus och vad han faktiskt har sagt och gjort?

Alltsammans är för dem ingenting annat än vidskepelse. Uttrycket förekommer ymnigt – ett märkligt utgångsläge för en meningsfull diskussion, men också ett ganska tveksamt förhållningssätt till den vetenskaplighet som de för sin del gärna tillskriver sig men förvägrar en samtalspartner. Profanhumanismen i Sturmarks tappning tycks mera bestå i personliga uppgörelser med en kristendom som berört dem illa; ett historiskt sett vanligt, på sitt sätt väl också förståeligt motiv för uppror och avståndstagande. Så var ju av allt att döma också fallet med förebilden Ingemar Hedenius. Resultatet blir en hårt beskuren bild av verkligheten själv, till sist med uttryck i ren demagogi och risk för totalitära övertoner. Det kunde finnas andra vägar.

Det är som sagt en fråga då om det meningsfulla i att i dag gå in i direkta diskussioner med en sådan profanhumanism. Det har ändå gjorts allvarliga försök, också i denna tidning. Vad återstår torde mera begränsas till en ren upplysningsverksamhet både i medierna och församlingar, kanske framför allt ändå en rak och i Skriften förankrad förkunnelse av vårt kristna hopp från våra ordinarie predikstolar.
Det handlar ju heller inte bara om profanhumanister nu utan om hela den samhällsutveckling som bäddar för sådana fenomen utan att vi egentligen bryr oss.

Yngve Stolpe
präst, Umeå