Ett biskopsbrev om fred och försvar innebär inte att de ska göra en egen säkerhetspolitisk analys. Det tror jag inte biskoparna kommer att klara, skriver Markus Hagberg.
Freden är det centrala. Om detta är KG Hammar och jag överens. Det vi kanske inte är överens om, eller ser olika på, det är hur detta mål ska uppnås. Jag tror alltså att ett starkt svenskt försvar av det egna territoriet är krigsavhållande och det bästa redskapet för fred.
Min kritik av tidigare Försvarsberedningar handlar inte om att de sett hoten mot Sverige i ett bredare perspektiv, och även beaktat desinformation, it-säkerhet etc. Kritiken gäller hur man har hanterat det militära försvaret där man bortsett från en försvarsstrategisk analys, som främst inbegriper vårt svenska markterritorium, och istället låtit besluten fattas utifrån näringslivs- arbetsmarknads- och landsbygdspolitiska överväganden, exempelvis när det gäller nedläggningar av regementen.
Som en konsekvens har Sverige ett helt överdimensionerat flygvapen eftersom sådana satsningar har gynnat inhemsk försvarsindustri. Ett starkt svenskt försvar måste i själva verket ingå i just ett totalförsvar och vila på en stark folklig förankring. I ett sådant totalförsvar finns det också plats och uppgift för de medborgare som av samvetsskäl inte vill bära eller bruka vapen.
Ett biskopsbrev om fred och försvar innebär inte att biskoparna ska göra en egen säkerhetspolitisk analys. Det tror jag faktiskt inte biskoparna om att klara. Däremot ska de ta bred hjälp av sådana som kan detta, och utifrån en sådan analys behandla frågan om fred, frihet och försvarets olika aspekter i ljuset av en bred kristen förståelse. De behöver inte komma till säkra slutsatser, utan syftet är att lyfta en grundläggande moralisk fråga: hur och vem ska försvara vår frihet?
Jag håller med KG Hammar om att principen att inte bruka våld är den självklara utgångspunkten. Men vad händer när det stadiet är överspelat, när angriparen står vid dörren och hotar nära och kära? Den frågan förblir obesvarad i Hammars resonemang. Det är väl därför som pacifismen aldrig kan bli något annat än ett ideal och den enskildes vägval; den kan aldrig föreskrivas någon annan som står inför ett hot. Rätten till självförsvar är därför grundläggande och självklar.
Frågan om icke-våld brukar begränsas till försvaret och militären, men skulle också kunna vidgas till att gälla polismyndigheten. Ska även lag och ordning upprätthållas genom icke-våld? I de allra flesta situationer krävs inte våld, men i de fall då så är fallet, vad göra då?
Jesus är naturligtvis ingen marginalföreteelse, men jag tror för den skull inte att han har efterlämnat ett detaljerat schema för hur samhällen och stater kan eller ska styras, lika lite som hur mellanstatliga konflikter ska hanteras eller lösas. Jesu undervisning gäller Gudsriket, och det finns en konflikt mellan Gudsriket och den fallna världen, och svårigheten blir inte mindre av att de existerar sida vid sida, närmast sammantvinnade.
Detta är också orsaken till varför en fallen värld inte kan styras med evangelium. Det är väl detta som kyrkans huvudfåra insett, samtidigt som det hela tiden har funnits mer radikala grupper som sökt gestalta andra ordningar. Det ligger en positiv utmaning i detta.
Det finns, menar jag, ett moralisk imperativ att försvara det goda när det attackeras, att försvara den värnlöse som kränks, att försvara sitt hus och hem och sina närmaste. Den ende man kan välja att inte försvara är sig själv. Denna princip är lika gällande idag som tidigare, och därför måste vi värna ett starkt svenskt försvar.
Markus Hagberg
LÄGG TILL NY KOMMENTAR