Var Jesus en marginalföreteelse?

”Ett starkt svenskt försvar tjänar freden genom att vara krigsavhållande” skriver Markus Hagberg, tidigare bataljonspastor, i Kyrkans Tidning nummer 9/ 17 och argumenterar för ett nytt biskopsbrev om freden och försvaret. Mycket är sympatiskt i Hagbergs analys: kritiken av den ”tvångsmässiga” rysslandsrädslan, gotlandsmilitariseringen, insikten om USA:s militära överlägsenhet och oöverträffade militärutgifter (och detta innan Trump aviserat 10 procent påspädning), vurmen för Nato och annat.

Men samtidigt betyder ett starkt svenskt försvar ett starkt militärt försvar, och Hagberg kritiserar de försvarsberedningar som sett hoten mot Sveriges fred och säkerhet som främst av ickemilitär art. Det handlar om spridningen av falsk information, it-säkerheten, elförsörjningen, klimathotet, terrorismen, den internationella instabiliteten genom ökade välfärdsklyftor och mycket annat som inte kan mötas med ett militärt försvar.

Ett starkt svenskt försvar borde bygga på en tyngdpunktsförskjutning från militära till civila insatser för att säkra trygghet och säkerhet för Sveriges medborgare. En allmän värnplikt borde inte bara syfta till att ge det svenska försvaret militära resurser utan det svenska samhället fredsbevarande kompetens.

Men ett biskopsbrev ska inte bara göra en allmän analys av svensk säkerhetspolitik. Det ska bygga på en teologisk reflektion som kan vila på övertygelsen att den kristna trostraditionen har ett unikt bidrag att ge. Tyvärr ser inte Hagberg detta utan kallar det ”lite smalt och förenklat” och en ”marginaluppfattning” inom kristenheten.

Detta senare äger sin historiska riktighet. Från 300-talet och fram till förra århundradet så försvarade kyrkan med sin teologi ”den romerska fredens” sätt att tänka kring fred och säkerhet. Fred kommer som en följd av att fiender besegras eller åtminstone försätts i rädsla. Det ”rättfärdiga kriget” kunde försvaras som det minst onda.

Men förra århundradets erfarenheter som förstärkts under de år som förflutit under 2000-talet vittnar om att rättfärdiga krig inte längre finns. Alla förlorar på krig och skyddslösa allra mest. Jesus av Nasaret blir återigen den fredens ljusbärare han var före kejsar Konstantins tid med sitt ickevåldsbudskap som grunden för fredsbygge.

Kyrkornas Världsråd har kallat sina medlemskyrkor till en pilgrimsfärd för rättvisa och fred och ledordet är ”just peace”, den rättfärdiga eller rättvisa freden, där ickevåld är en självklar del. Och påven Franciskus kallar de kristna till ickevåldets väg som fredens väg. Och katolska kyrkan har gett upp sitt stöd för det rättfärdiga kriget. Det är kanske en marginaluppfattning som håller på att bli en majoritetsuppfattning inom kristenheten?

Det är inte ”evangeliet” som ersätter det militärt utrustade försvaret utan ett genomtänkt aktivt förhållningssätt på ickevåldets grund. Och detta kan visst ses som ”evangelium”! Om ett biskopsbrev inte argumenterar för detta annorlunda sätt att tänka kring fred och säkerhet så är det bättre att det inte blir skrivet. Det finns en bra utgångspunkt i det positionspapper för en rättvis fred som ska styra Svenska kyrkans internationella arbete och som antogs förra året.

Ett militärt försvar, polisiärt tänkt så som Hagberg menar, har visst sin plats inom ett bredare fredstänk med fredsteologiska motiveringar. Katarinauppropet, som ser Sveriges främsta fredsbidrag i ett stopp för svensk vapenexport (www.katarinauppropet.se) har en text om detta.

Men låt oss främst som kyrka sluta betrakta Jesus som en marginalföreteelse i fredsfrågan. Han tillhör framtiden. Frågan är om vi också gör det?

KG Hammar
För Katarinauppropet