Problemet var inte ölet utan brölet

Fanny Willman Ledarskribent
ledare

Foto: Getty och Mikael M Johansson

Hur bedömer man någons omdöme? Den senaste veckans stora uppmärksamhet kring två präster som fått en skriftlig erinran från domkapitlet i Göteborg visar vikten av tydlighet. Otydlighet riskerar att skada kyrkans förtroende.

Det här med förtroende är svårt. Individuellt. För präster inget undantag.

Det finns präster som hade vunnit förtroende på att slappna av lite och präster som hade tjänat på att låta ämbetet ge tydligare konturer åt den egna personen.

Ett domkapitel finns bland annat till för att pröva om enskilda ämbetsbärare borde göra mer av det senare.

I ett biskopsbrev från 2014 gör biskoparna en poäng av att det inte går att skilja ­mellan prästens eller diakonens tjänst och privatliv på något enkelt sätt:

”Kyrkans förväntan på alla vigda tjänare är att orden, handlingarna och livshållningen ska tala samma språk.”

Övertramp, snedsteg eller faktiska, juridiska brott, oavsett om de begåtts ”i tjänsten” eller inte prövas därför av ­domkapitlen i Svenska kyrkan. Påföljderna i stigande skala av allvarlighetsgrad skriftlig erinran, prövotid och obehörigförklarande. Med andra ord präst eller diakon med prick i protokollet, präst eller diakon under sträng uppsyn eller präst eller diakon utan krage.

Det här är något präster och diakoner själva åtar sig, att lova ett omdömesgillt liv och att låta detsamma prövas. Enligt den tidigare formuleringen av prästvigningslöftena lovade prästen att:

”...så ställa sitt leverne, att det varder till föredöme för var man och ingen till ­anstöt.”

I dag lovar prästerna och diakonerna att:

”...leva så bland människor att de blir vittnen om Guds kärlek och om försoningens hemlighet”.

Men, om det som i fallet som uppmärksammats den senaste veckan, där två präster fått en skriftlig erinran från domkapitlet i Göteborg, inte är alldeles tydligt varför ­deras omdöme brustit enligt dömande ­instans, kommer allmänheten att spekulera.

Prästerna hade ätit pizza och druckit ett par öl var till maten utanför församlingshemmet. En vän kom förbi och spelade punklåtar. En man på kyrko­gården intill blev irriterad och anmälde händelsen till ­polis och kommun som bollade över frågan till domkapitlet.

Jag har läst domkapitlets protokoll och inte riktigt förstått var skon klämmer. Och risken med för vagt kommunicerade rekvisit är att män­niskor sitter redo med hammare i kommentarsfält och, som ordspråket förtäljer, bara kan se spik.

Vissa skyller på moralism. Andra tycker att präster inte ska få använda församlingens lokaler till en avskild sammankomst. En del  hänvisar till att det är olämpligt att förtära alkohol på vilket jobb som helst. Många hyllar folkligheten i präster som utmanar alkoholkulturens rigiditet.

Men, när jag ringer domprost Stefan Hiller som i biskopens frånvaro förde ordet i ärendet i Göteborgs domkapitel, låter det som om domkapitlet snarare jämför händelsen med pulkaåkning på Skogskyrkogården i Stockholm. Det är sakraliteten och stillheten i kyrklig miljö som har ansetts hotad. Ljudnivån har varit för hög. Stämningen för kaotisk. Allmänheten förvirrad och otrygg.

Visst kan man, så att säga, erinra sig om starkare case.

Men Stefan Hiller menar att situationen har väckt anstöt och sedan visat sig ha utspelat sig enligt anmälarens beskrivning. Nästa steg borde ha varit att bedöma huruvida anmälarens reaktion var adekvat. Domkapitlet borde ha, både i beslutet och i efterspelet, gjort mer för att förklara vilka bevekelsegrunderna var för att pricka prästerna. Medier borde ha vinklat storyn bort från öldrickandet.

Otydligheten, och de starka reaktionerna som följer av den, riskerar annars att skada kyrkans förtroende.

 

Lyssna på det senaste avsnittet av Makten och härligheten här: 

Prenumerera på Nyhetsbrev

5 Kommentar

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Du måste vara inloggad för att kommentera. Klicka här för att logga in.

CMG
”Ingen till anstöt”. Det finns människor som tar anstöt av precis vad som helst. Oavsett vad kyrkan eller enskild präst gör kommer det väcka anstöt hos någon. Det påstått anstötliga måste prövas mot kyrkans tro och bekännelse, inte nymoralismens och – vågar jag påstå – frikyrklighetens normer. Det orimliga i just denna situation blir extremt tydligt när anmälaren först vände sig till polisen och kommunen (!!). ”Näst religion och sedlighet är små snapsglas det värsta jag vet,” påstås ärkebiskop Sundberg ha sagt (eller någon variant därav). ”Religion och sedlighet”, det var skrymteriet och skenheligheten hos de framväxande nya samfunden som gjorde gemensam sak med den nyfödda nykterhetsrörelsen, där man på moralistisk grund såg sig som bättre kristna än de statskyrkliga. Domkapitlet borde ta sig en funderare över vad anstöt verkligen betyder.
Präst
Det uppseendeväckande här tycker jag inte är själva händelsen utan att det resulterade i en erinran från domkapitlet. Det hade helt klart räckt med ett samtal mellan fyra ögon.
Anna Lindén
Prästernas agerande har kanske skadat kyrkans anseende i Nödinge, men domkapitlet har skadat Svenska kyrkans anseende i hela landet.
Nicklas Sundberg
I podden om erinran saknades en fråga: riskerar inte domkapitlet och domprostens beslut skada kyrkans anseende mer än det som prästerna gjorde? Finns det situationer där själva beskrivningen av något som en kränkning kan uppfattas av andra som en kränkning?
Bröl
Två präster slår sig ner för att dela en måltid, efter ett jobbigt sorgesamtal. Den er har personlig sorg. Kan man kräva att de ska gå till krogen istället? Med prästskjorta utan krage? Hade det varit bättre? De slår sig ner på den avskilda uteplatsen. Fler (sörjande?) vänner ansluter, någon med öl. De borde förstås anmodats att sänka volymen eller låta bli att spela. Men skadar det allvarligt förtroendet för kyrkan? Svårt att se det. Om man thairestaurang snack hade ingen i hela Sverige utom en i Nödinge vetat. Nu vet halva befolkningen. Hur skadar denna upprördhet över trösten i måltidsgemenskap, pizza, öl och bröl?