Problemet var inte ölet utan brölet

Det här med förtroende är svårt. Individuellt. För präster inget undantag.

Det finns präster som hade vunnit förtroende på att slappna av lite och präster som hade tjänat på att låta ämbetet ge tydligare konturer åt den egna personen.

Ett domkapitel finns bland annat till för att pröva om enskilda ämbetsbärare borde göra mer av det senare.

I ett biskopsbrev från 2014 gör biskoparna en poäng av att det inte går att skilja ­mellan prästens eller diakonens tjänst och privatliv på något enkelt sätt:

”Kyrkans förväntan på alla vigda tjänare är att orden, handlingarna och livshållningen ska tala samma språk.”

Övertramp, snedsteg eller faktiska, juridiska brott, oavsett om de begåtts ”i tjänsten” eller inte prövas därför av ­domkapitlen i Svenska kyrkan. Påföljderna i stigande skala av allvarlighetsgrad skriftlig erinran, prövotid och obehörigförklarande. Med andra ord präst eller diakon med prick i protokollet, präst eller diakon under sträng uppsyn eller präst eller diakon utan krage.

Det här är något präster och diakoner själva åtar sig, att lova ett omdömesgillt liv och att låta detsamma prövas. Enligt den tidigare formuleringen av prästvigningslöftena lovade prästen att:

”...så ställa sitt leverne, att det varder till föredöme för var man och ingen till ­anstöt.”

I dag lovar prästerna och diakonerna att:

”...leva så bland människor att de blir vittnen om Guds kärlek och om försoningens hemlighet”.

Men, om det som i fallet som uppmärksammats den senaste veckan, där två präster fått en skriftlig erinran från domkapitlet i Göteborg, inte är alldeles tydligt varför ­deras omdöme brustit enligt dömande ­instans, kommer allmänheten att spekulera.

Prästerna hade ätit pizza och druckit ett par öl var till maten utanför församlingshemmet. En vän kom förbi och spelade punklåtar. En man på kyrko­gården intill blev irriterad och anmälde händelsen till ­polis och kommun som bollade över frågan till domkapitlet.

Jag har läst domkapitlets protokoll och inte riktigt förstått var skon klämmer. Och risken med för vagt kommunicerade rekvisit är att män­niskor sitter redo med hammare i kommentarsfält och, som ordspråket förtäljer, bara kan se spik.

Vissa skyller på moralism. Andra tycker att präster inte ska få använda församlingens lokaler till en avskild sammankomst. En del  hänvisar till att det är olämpligt att förtära alkohol på vilket jobb som helst. Många hyllar folkligheten i präster som utmanar alkoholkulturens rigiditet.

Men, när jag ringer domprost Stefan Hiller som i biskopens frånvaro förde ordet i ärendet i Göteborgs domkapitel, låter det som om domkapitlet snarare jämför händelsen med pulkaåkning på Skogskyrkogården i Stockholm. Det är sakraliteten och stillheten i kyrklig miljö som har ansetts hotad. Ljudnivån har varit för hög. Stämningen för kaotisk. Allmänheten förvirrad och otrygg.

Visst kan man, så att säga, erinra sig om starkare case.

Men Stefan Hiller menar att situationen har väckt anstöt och sedan visat sig ha utspelat sig enligt anmälarens beskrivning. Nästa steg borde ha varit att bedöma huruvida anmälarens reaktion var adekvat. Domkapitlet borde ha, både i beslutet och i efterspelet, gjort mer för att förklara vilka bevekelsegrunderna var för att pricka prästerna. Medier borde ha vinklat storyn bort från öldrickandet.

Otydligheten, och de starka reaktionerna som följer av den, riskerar annars att skada kyrkans förtroende.

Lyssna på det senaste avsnittet av Makten och härligheten här: